” Det var en gång en ros och en potatis som stod och och bråkade om vem som var nyttigast för människan.
Rosen sa: JAG är viktigast för människan! Jag är vacker och genom mig visar människor sin kärlek för varandra. Människor klarar sig inte utan kärlek, därför är JAG viktigast för människan!
Posatisen sa: Nej JAGär viktigast. Jag är nyttig. Genom mig så får människor mat. Människor klarar sig inte utan mat, därför är JAG viktigast för människan!
Så uppmärksammade plötsligt de båda Tisteln som hela tiden stått i närheten och lyssnat på samtalet. De skrattade och sa hånfullt: OCh du då!? Du kan ju inte vara bra för någonting?
Då svarade Tisteln nöjd: Jag är inte vacker, jag är inte nyttig, men jag finns! Och det räcker gott och väl. ”
Det räcker att jag gör ingenting, det är som tisteln sa ”det räcker att jag finns”.
Det finns olika typer av ingenting. Att hemma i bekväma alldeles lagom Sverige där vi alltid kan tala om att förändra och förbättra. Där i vår underbart bekväma lilla bubbla kan vi tala om vår miljö men ändå konsumera på ett icke miljöfrämjande sätt. Jag gör det också, men oj vad jag skäms. Jag skäms över att få maten serverad i små olika plastlådor där jag inte kan välja hur mycket mat jag vill ha. Det finns ingen kompost och jag kan inte heller sortera mina plastlådor då jag ätit klart. Att göra ingenting för miljön är det samma som att göra någonting. Dock inte i någon positiv benämning… Genom att jag sitter här borta och gör ingenting bidrar jag till att det därborta händer någonting.
Härborta? Därborta? Var ligger vår påverkan?
Åker jag ut med UIVVK för att göra ingenting? Det där andra ingenting? Det där tistelingenting som säger åt oss att släppa vårt ego för en stund. Släppa oss själva för att kunna ta in något annat. Det där ingenting, som säger åt mig att jag bidrar genom att lära. Det där ingenting som säger att det räcker att jag finns?
Jag är ingen volontär. Vad för skillnad skulle jag göra genom att vara det? Genom att komma med min ”expertis” och ur mina västerländska glasögon se på vad som händer. Och kanske ofta missa att se mina medmänniskor som mina jämlikar oavsett om deras situation i västerländska ögon är ”bra” eller ”dåliga”?
Ibland känns det som att människor tävlar i vem som ska se de ”värsta” sakerna. Vem som har/ska besöka det fattigaste området, vem som har/ska stöta på de extremaste värderingarna i kombination med hur solbrända vi ska bli medan vi står där och ser på. För ju värre förhållanden jag har sett desto mer har jag lärt mig?
Borde vi inte akta oss för att säga att vi vill SE. SE ursprungsbefolkning/indianer, att vi vill SE fattigdom och att vi vill SE de äsk- samt avskyvärda förhållanden som kan finnas i just vårt värdland? För det skulle jag säga hör till det där dåliga ingenting. Att passivt SE på är att göra lika mycket ingenting som därmed blir någonting. Det där dåliga någonting. Jag menar är det inte andra människor vi pratar om? Bör människor, oavsett situation talas om som om vi ska på zoo och önskar att få SE på både aporna, elefanterna och tigrarna?
Borde vi inte istället uttrycka oss med ordet MÖTA? Att möta och lyssna på en annan människa och se varandra utifrån just vilka vi är istället för vilka mina fördomar och stereotyper är? Att mötas och därmed få chans att lära av varandra på ett helt annat sätt?
Vad är min roll i det här programmet? Vad är min roll i ingenting? Vad är min roll som observatör att finnas på plats? Att se på eller möta och lyssna?
Att göra ingenting för de jag önskar förstå kan det göra någonting i positiv benämning?
Genom att lära av andra kan jag plötsligt göra ett ingenting som gör skillnad?
Lämna ett svar