Klockan är snart åtta på tisdagskvällen. Jag och Lina har precis varit och pressenterat oss för de viktigaste personerna i kyrkan när de ska ha sitt regelbundna månadsmöte. Nu ska jag åter hem till huset som ligger en bit utanför centrala Brasilia. Och det är tunnelbanan jag ska åka med. Jag har bara varit i den här staden i sex dagar och nu ska jag ihop med alla brasiliabor bege mig hem, på egenhand i denna miljonstad. I lilla Skövde är det ettans buss som gäller för min del och om man har tur är det någon mer själ som är med på bussen.
Innan jag åkte från Sverige sa var och varannan vuxen till mig; var nu rädd om dig, gå inte ensam när det är mörkt ute och se till att alltid ha någon med dig. Så vad gör jag då denna mörka tisdagskväll, jo jag åker tunnelbana själv.
Visst tänkte jag på vad jag gjorde. Jag hade tagit upp tunnelbanekortet innan för att inte behöva visa plånboken bland folk och jag la inte tillbaka det förns jag kom hem. På tunnelbanan stod jag intill väggen och höll väskan tätt intill mig. Och som ni kanske förstår gick allt bra, annars skulle jag ju inte sitta här och skriva om det nu.
När jag kom till min station gick jag upp från tunnelbanan och ställde mig på trotoaren och väntade på att min brasilianska mamma Rosangela skulle komma och hämta mig. Det första hon säger när jag kliver in i bilen är: Veronica, du kan inte stå här, det är farligt! Du ska stå där borta istället! Inte för att jag upplevde det som specillt farligt att stå på den sidan av gatan 10 meter från utgången men tydligen skulle jag stått 10 meter åt andra hållet. Men det är nog mycket under denna tunnelbanefärd som skulle kunnat vara farligt men som jag inte tänkte alls på. Men detta var med säkerhet inte sista gången jag åker tunnelbana själv så vi får se vad som blir största faran nästa gång, nu vet jag i alla fall vilken sida jag ska vänta på….
Lämna ett svar