Varje eftermiddag fylls marken av regn. Smattrande, ihallande. Man kan kanna hur det narmar sig. Traden viskar, luften trycker i vantan. Klockan slar tre men annu varmer solen redan svettiga kroppar. Paraplyt vantar snallt i vaskan.
I lordags packade vi ater vara ryggsackar och flyttade ut till den plats dar vi nu ska bo: Alajuelita. En forort till San José. Ett hav av plat och cement och farger med hoga blanande berg omkring. Hos familjen Perez Fonseca bor Lydia och jag, i en skraltig vaningssang som brukar vara sonens. Sonen i familjen, José, har fatt flytta till soffan, kanns lite markligt. Familjen ar varm och valkomnande. En mamma, en pappa, en son och sa en gubbe vi inte far klarhet i vem det kan vara. Massa katter och papegojor som om morgonen overostar TV:n och radion och grannarnas skratt. Och sa vi.
ILCO har fjorton forsamlingar, comunidades de fe, pa olika plater i Costa Rica. Alla med sin egen historia och arbetssatt. Alla fodda ur ett sarskilt socialt, politiskt eller ekonomiskt behov. Som var forsamling i Alajuelita, som liksom den i fororten la Carpio, finns i ett omrade med manga papperslosa nicaraguaner och andra ekonomiskt och socialt utsatta. Har finns varje dag Casa Abierta, ”oppet hem”, ett slags dagis for barn till foraldrar som inte har rad att betala for ett vanligt sadant. Lydia och jag kommer vara dar en del och hjalpa till, men eftersom de redan gor ett fantastiskt arbete, och eftersom ingen av oss anser oss sjalva sarskilt duktiga med barn, har vi ocksa lite andra planer. Dels att utveckla det nagot haltande ungdomsarbete forsamlingen har och dels att vara en hjalpande hand i andra forsamlingar som inspirerar oss; de pa landsbygden som arbetar med juridisk hjalp for bananplantagernas gastabetare, mangfaldforsamlingen huvudstaden som forsoker skapa en social fristad for HBTQ-personer och de ursprungsfolksforsamlingar som jobbar med ratten till mark och bevarande av kultur och traditioner. Det finns att gora. Vi hors!
/Jorunn
Lämna ett svar