Att gå från Linas familjs lägenhet ner till tunnelbanan tar cirka 10 minuter. 10 minuter är precis lagom för att hinna tänka igenom livets stora och små frågor, sedan hinner man inte tänka ut svaret på dem men vissa frågor har ju inte ens svar.
Då jag gick där mellan de torra gräsplättarna med sina nerfallna löv och uttorkade blomblad slog tanken mig: varför är det just jag som går här i ett par blåa flippflopp på en smal gång i Brasilien? Varför inte någon annan av alla ungdomar i Sverige? Varför just jag?
Det är inte för att jag hade bra betyg i skolan, inte för att jag klarat något inträdesprov eller något test och inte heller för att jag har en viss summa pengar på mitt bankkonto. Ne istället är det, som min mamma sa så bra en gång, det är för att jag är jag. Jag fick denna chans för att de såg att jag som människa var bra för detta. Det är något som är rätt sällsynt i vårt resultatinriktade samhälle. Där bedöms vi efter betyg, lön, meriter och annat som när det verkligen rör viktiga saker är rätt oviktigt. Självklart är det viktigt med betyg m.m. men vi får inte glömma människan bakom meriterna.
Det är som människor vi kan göra skillnad och det är som människor vi finns där för varandra. Därför är det skönt att tänka att det är som Veronica jag är hitskickad, inte som något annat. En Veronica som vandrar genom den brasilianska vardagen i sina blåa flippflopp. Om det är samma Veronica som kommer hem till Sverige som den som åkte därifrån i augusti återstår att se. Men jag vet i alla fall att när jag kommer tillbaka till Sverige kommer det inte vara mina blåa flippflopp jag har på mig.
Lämna ett svar