Det har varit lite si och sa med internettillgang pa sistone sa det har inte blivit manga livstecken fran oss här i söder. Dessutom har jag tänkt lägga upp nagot flera ganger, men inte orkat. Det är otroligt vad trött man blir av att uppleva nya saker hela tiden. För att inte tala om hur tröttsamt det är att hela tiden behöva tänka innan man säger nagot. Jag är van med att kunna prata sa mycket och sa fort att min pappa är helt övertygad om att jag kan prata och andas samtidigt… Det gar inte att göra det här. Dock har vi blivit ganska bra pa portugisiska. Visst kan det vara sa att grammatiken inte blir den bästa alla ganger, men det behöver faktiskt inte vara perfekt för att folk ska första. Det är ju inte sa svart att räkna ut vad jag egentligen menar om jag säger ”Igar glömmer jag min jacka hos honom”.
Vi har saklart gjort massor av saker sedan jag skrev senast.
Det har varit en pensionärsdans, en fest för kvinnogrupperna, flera konfirmationsfester (pa den ena blev den 13-ariga konfirmanden full. Man dricker inte om man är under 18-mentaliteten existerar inte här, tyvärr.).
Vi har varit pa jordbruksprojekt för bade indianer och ättlingar till slavarna, quilombolas. Bada dessa grupper har väldigt lite, eller ingen jord alls och har därför svart att försörja sig. Detta har lett till att kakstäderna, favelas, bebos i huvudsak av indianer och quilombolas och att de har allmänt sämre framtidsutsikter än européerna, eller deras ättlingar, som äger mer och har mer att säga till om. Kyrkan hjälper indianerna och quilombolas, främst med kunskap om jordbruk, men ocksa juridiskt för att de ska fa vad de har rätt till. Indianerna som vi besökte hade t.ex. varit tvugna att riva ner sitt heliga hus, som de byggt i sitt reservat, eftersom en europée-ättling hävdade att det stod pa hans mark. Efter att ha gjort lite efterforskningar visade det sig att det inte alls var hans mark utan en del av indianreservatet, men indianerna har ännu inte fatt nagon ersättning för huset eller hjälp att bygga upp det. Dessa brak om vem som har rätt till marken, indianerna som var där först eller européerna som har ägt marken i flera generationer, pagar ständigt.
Förutom detta har vi varit massor med alla församlingsmedlemmar. Som tur är börjar man känna igen dem nu, sa man slipper alla pinsamma situationer där de känner till oss men vi inte har en aning om vilka de är. Dock leder detta till att det blir jobbigare att aka härifran eftersom jag kommer sakna alla här. Men men, det lär finnas trevliga människor i Joinville ocksa. Det blir svarare att ersätta Amina ;( Men som tur är finns ju facebook! ^^
Detta är en kort och ofullständig uppdatering om den senaste tiden. Vill man veta mer sa far man fraga
/Ejlin
Lämna ett svar