Idag var da dagen med stort H har, dags for Hemfard. Tre manader har jag nu tillbringat pa denna for mig tidigare okanda kontinent. Ibland har det kants som tiden bara sprungit ivag medans den vid andra tillfallen tyckts sta blixt stilla. Jag har haft dagar da smilegroparna varit upp till oronen och dagar da jag bara velat borra ner huvudet i kudden, grata och krama om alla dar hemma.
De har tre manaderna har lart mig sa mycket och jag ar otroligt tacksam over denna chans som Svenska kyrkan gett mig. Trots dessa tuffa stunder sa ar det ofta de som lar mig mest. Vissa saker hade jag en forestallning av att jag skulle stota pa har i Brasilien, men det har blivit sa mycket mer.
Efter 87 dagar ar da tillsist den sista och 88:e dagen har. Sista natten har sovits i Brasilien, jag har precis atit en sista frukost och det blev perfekt da den idag inneholl papaya. For sista gangen sitter jag och vantar pa att mina reskompisar ska vakna sa att vi kan komma ut och gora Rio en sista dag. Vad jag har forstat pa vadret hemma i Sverige ar det mycket troligt att detta blir sista dagen pa valdigt lange som jag kan ga i kortbyxor och bara linne/t-shirt. Kanske var mangon jag at igar min sista mango i Brasilien men jag ska nog kunna klamma i mig en sista under dagen innan vi beger oss till den sista flygningen som tar oss hem, tredje flygresan pa en vecka.
Samtidigt ar detta sista dagen da jag ar utan mina nara och kara, som jag inte kan valja vilka klader jag vill i min garderob eller ata vad jag vill i kylskapet. Nu ar det bara en sista dag kvar innan jag kommer hem och kan vara ”bara” Veronica. Inte ”utbytesdeltagaren Veronica” eller ”turisten Veronica”. En sista dag innna jag kan komma hem och bara vara, inte kanna nagon press eller nagot maste att prestera eller gora nagot. Att komma hem och bara vara jag i mitt alskade Sverige och Skovde dar allt fungerar, saker borjar i tid och folk pratar svenska. Och dricker svenska mellanmjolk. Allt kommer vara sa lagom bra igen som det brukar. Hoppas jag. Eller kommer allt vara annorlunda. En sista dag och sen ser vi vad som andrats mest, jag eller det dar hemma?
Men allt ar inte sista. Detta ar absolut inte sista gangen jag befinner mig i Brasilien. Det finns sa mycket mer att uppleva av det har landet och de manniskor som jag bar med mig hem i mitt hjarta har jag inte sett for sista gangen, det ar nagot jag ar helt saker pa!
Och en sak till. Nu har jag for sista gangen vantat klart pa Elin och den glada gotlanningen halsar hem till alla i Sverige!
Kram pa er och snart syns vi pa hemmaplan igen.
Lämna ett svar