Nu ar var forsta period over och imorgon bitti aker jag och Bella tillbaka till Manila for att mota upp Agneta och Lilly. Vi kommer bland annat besoka ett av prastseminarierna som Svenska Kyrkan hjalpt till att bygga. Vi kommer ocksa att hinna med en liten minisemester innan det ar dags att aka till nasta vardforsamling. Det ska bli skont med lite avkoppling.
Jag tankte sammanfatta min forsta vistelse. Over lag sa har det varit valdigt spannande och intressant att bo pa den filippinska landsbygden. Som jag beskrivit i tidigare inlagg, sa ar naturen fantastisk och det ar omojligt att inte alska det har stallet. Jag har atit sa mycket god mat att det ar hardtraning som galler nar jag landar i Sverige igen. Igar hade vi avskedsfest med ungdomsgruppen hemma i vart hus och jag hjalpte min vardpappa med att laga maten. Vi hade aven en videoke-maskin (ungefar som karaoke) och alla var med och sjong. Jag tog aven modet till mig och rappade pa tagalog. Mycket ska man gora i sina dagar.
Dock har resan inte alltid varit toppen, och det hade jag ju inte forvantat mig heller. Sjalvklart moter man problem och motgangar lite da och da. Vid olika tillfallen har jag kant en sorts press over att jag kanske inte har lika roligt som de andra deltagarna eller fatt uppleva lika manga intressanta platser och personer. Det ar sa latt att bara prata om allt det positiva och sjalvklart vill jag ju ha en sa bra upplevelse som mojligt. Att sedan hora om hur bra alla andra har det och vilka roliga saker de har gjort far de negativa sidorna inom mig att sakta bubbla upp. De andra berattar ju bara bra saker och inga daliga. Da inser jag att jag gor ju precis likadant sjalv. Jag vill ju inte tjata om det som jag upplever som negativt. De sakerna far bara Bella sta ut med. Jag inser ocksa att allting handlar bara om vilken installning jag har.
Ett exempel hamtar jag fran helgens lilla resa till havet. Vi akte 32 personer i en buss for 25 och hade beraknat att resan skulle ta 10 timmar. 16 timmar senare var vi fortfarande inte framme. Vi skulle besoka en djurpark pa vagen men eftersom det redan var morkt nar vi kom dit gick det inte att se nagra djur. Istallet plockade vi fram gaskoket och paborjade maten under ett talt medan regnet stod som spon i backet utanfor och blixtar lyste upp himlen. Vem som helst skulle sakerligen halla med om vilken stor besvikelse det var. Jag gillade laget, tog min kudde, la mig ner och tittade ut pa askhimlen och insag att det ar ju det har som definierar ett riktigt aventyr. Aventyr sker nar saker inte riktigt blir som planerat, nar man inte vet vad som hander harnast. Fran den stunden var resan inte langre jobbig utan ett spannande aventyr. Det ar bara min egen installning som kan gora en pina till ett aventyr. Det ar nog den storsta insikten jag fatt pa den har resan och den bar jag med mig vidare nu nar jag sager hejda till Bambang och Nueva Vizcaya.
Lämna ett svar