Det ar inte konstigt – bara annorlunda.

Jag har annu inte varit aktiv mer an ett presentationsinlagg och jag skyller med gladje pa allt roligt och spannande som hallit mig upptagen under de forsta veckorna i Filippinerna.

Vi har varit i Filippinerna i fem veckor och redan hunnit med var forsta period ute i en vardforsamling som varade i tre veckor. Jag och Agneta var i Laoags stift som ligger hogt uppe pa samma o som Manila. Vi bodde i ett stort gult hus i en by som heter Bungui, med standard som i Sverige. Vi hade toaletter vi kunde spola ner pappret i och duschar med varmvatten. Tva av deras vuxna barn bor och arbetar i Norge och till frukost at vi Nottekram och nar vi lanade var vardsysters dator eller Ipad hade vi tillgang till det norska alfabetet.
Familjen hade aven ”helpers” som tvattade vara klader och lagade var mat och det kandes ganska ovant att inte behova hjalpa till med nagot, men aven det ar en erfarenhet – att verkligen se skillnaden pa hur manniskor lever. For det ar vadligt stor skillnade mellan manniskorna har, men aven skillnad fran mitt eget liv hemma i Sverige.

Jag  hann aven spendera fem dagar i en bergsby – Lipay, vilket ar en av de vackraste platserna jag har besokt och jag har svart att tro pa ungdomarna nar de sager att det ar mycket vackrare dar under sommaren. I Lipay var standarden helt olik fran Bungui. I huset jag bodde i dar spolar en toaletterna genom att halla vatten fran en hink i toaletten, en duschar genom att skopa vatten over sig och under toalettbesoken hade jag sallskap av bade spindlar och kackerlackor. Efter kraftigt regn ville de inte heller duscha eftersom regenet gor vattet som kommer upp i kranen grumligt. Men det gjorde inget alls, for om manniskorna en bor hos far en att kanna sig som en del av familjen och om aktiviteterna tillfredstaller en slutar en till slut att se spindlar och kackerlackor som laskiga. For det ar dem egentligen inte. De ar bara lite i vagen.

Under mina tre forsta veckor ute har jag insett att jag inte alls har ett problem med att komma och bo hos manniskor jag sedan innan inte kanner. Manniskorna har i Filippinerna ar vanliga och far en pa bara nagon minut att kanna sig som en del av deras familj och det anda jobbiga med detta utbytesprogram an sa lange ar att jag har varit tvugen att saga hej da till sa manga manniskor jag kommit att tycka om sa mycket pa sa kort tid. Men jag tror definitivt jag kommer att traffa en del av dem igen. Det maste jag!

Vi har agnat mycket tid at aventyr, vi har besokt vattenfall, grottor, akt Zip-line och hangt pa stränder. Vi har sa klart aven sett och deltagit i aktiviteter inom kyrkan och jag slutar inte forvanas over vilka knappa situationer en kan utsattas for. Som att tillexempel tro att en ska halsa pa hemma hos biskopen och istallet kliva in i ett rum dar det halls i en wake, dvs. nar nagon har dott och ligget i en oppen kista for att familj och vanner ska kunna ta ett ordentlig farval. Vid tillfallen som detta har jag tack och lov haft Agneta och trots att vi oftast vill borja skratta har vi lyckats anpassa oss ganska bra och dolja var forvaning (hoppas jag) och vi lever efter uttrycket: Det ar inte konstigt, bara annorlunda!

Nu gor vi oss redo for period numer tva efter att ha haft en mittutvardering pa en paradiso dar vi har badat, akt bananbat och snorklat bland korallrev. Och det kanns alldeles for kort att bara ha sex veckor kvar.

Livet har pa andra sidan jorden ar sjalvklart inte alltid en dans pa roser och for tillfallet saknar jag drickbart kranvatten, svensk hostluft, egentid och Polly. Men oftast trivs jag valdigt bra. Och sakerna jag saknar ar nagot som kommer att finnas kvar nar jag kommer hem till Sverige i vinter. Det var dock valdigt gott med bade pasta och stekt potatis till middag ikvall, som om var vard visste vad vi behovde efter att levt pa ris i fem veckor!

Ingat / ta hand om er

Lilly