Nisse i Tanzania

Idag har jag varit borta hemifrån 44 dagar och i och med det slagit alla mina tidigare rekord. Tiden har varit uppdelad i två dagar på hotell, en vecka på en skola, en vecka i vår första värdfamilj (nu för första gången separerade från Alexsandra och Rebecka), en vecka i den andra, en i den tredje och nu en veckas semester i Bukoba stad, Biharamulo ”stad” och Rubondo Island. Tiden på skolan var väldigt kul, vi hängde med lärarna, såg rätt mycket att området omkring och avslutade med att visa hela skolan olika svenska danser och svenskt godis.

Vår första värdfamilj var betydligt rikare än de andra här med murar runt huset och tjänstefolk, men spenderade inte så mycket tid med oss. De följande familjerna var jättetrevliga och det finns alltid någon som kan engelska. Den vanliga standarden på husen har varit el (förutom på helger), TV (som visar gospel med 20kronorsbudget, kinesiska dramaserier och nyheter), helt okej säng med lite för litet myggnät, toalett utomhus utan toalettstol och inget rinnande vatten.

Vi hade samma präst under alla värdfamiljerna, Reverend Godlove (inte ett konstigt namn här), och dagsprogramet var att vi gick eller åkte moped till olika familjer och fikade, eller besökte en skola, barnhem eller liknande. Vårt program har inte varit speciellt intensivt under den delen av programmet, och jag hade velat gjort mer, men sett från den ljusa sidan har jag och Filip träffat många människor och inte fått så mycket hemlängtan som andra. Det följande är min beskrivning på en ”vanlig dag” i den andra värdfamiljer.

”En vanlig dag här för mig börjar med att bli ofrivilligt väckt av en tupp eller en TV och gå upp och äta frukost. I den här familjen äter vi själva på morgonarna, och jag vet inte om det är för att de äter tidigare eller inte unnar sig lika fin frukost som de ger oss. Sedan går vi med prästen, evangelisten och Bethy (vår tolk och syster för tillfället) och besöker familjer eller annat. När vi kommer tillbaka runt klockan tre vilar vi oss och pluggar swahili eller läser, och hjälper till med sysslor när vi får chansen (igår bar jag vatten på huvudet!). Andra dagar som denna, åker vi daladala (skåpbil byggd för 13 med ”plats för” dubbla, som fungerar som buss här för fyra kronor) till staden för att träffa Rebecka och Alex, läsa kompisars bloggar, skriva lite själva och förundras över hur en stad på 100 000 invånare inte kan ha en mataffär stor nog att sälja både mjölk och bröd. På kvällen hinner vi med ett till familjebesök och att äta middag med den egna familjen. ”

Maten består av 5-7 skålar med olika sorters mat, men maten är mer eller mindre densamma varje dag. Matbanan (ofta med lite nötter), cassawa, kalopsliknande kötträtt, strimlade pumpablad och ris finns varje lunch och middag med få undantag, och ibland serveras även bönor, kokt potatis, fisk eller spagetti, men att något annat än de här rätterna (typ en köttbit, grönsallad eller soppa) händer inte.

Vad är då matbanan? (Googla matoke om ni vill se) Den är hård som ett äpple och man skalar den som ett. Fast det är en banan (dock blir den aldrig gul). Sen äter man den kokad som potatis eller potatismos. Och hela den lokala kulturen kretsar runt den! Bananträdsbladen används som tallrikar, kastrullock, djurfoder och att lägga på marken när det är lerigt. De skriver sånger om den, gör kjolar av bladen och äter det till varje måltid. Nästan varje familj har också en plats där de gör hembränt bananvin. Det är självklart tröttsamt att äta banan hela tiden men träden är fina och det smakar helt ok, så jag är glad att det är just bananer och inte majsmjöl som i andra delar av landet.

Nu är vi tillbaka på Bukoba Hotel efter en semester i mitten på kursen. Vi firade att hälften av tiden hade gått med att baka en kladdkaka, fantastiskt gott! Vi har nu varit på safari på Rubondo Island i Viktoriasjön i två dagar och en natt! Självklart fick vi betala själva och det gick på knappt tusen kr per person. Helt klart värt det. För den som gillar fåglar var det himmelriket med bl.a. kingfishers och gott om örnar, men vi var upptagna med alla antiloper, apor, krokodiler och flodhästar som vi såg, inte bara på safarin, utan även runt huset vi bodde i!

Det nästa som händer efter att vi bott på hotellet och utvärderat lite är att vi reser iväg till vår sista värdfamilj där vi ska bo i nästan 3 veckor (bara det är längre tid än jag varit borta från min familj eller stad i sträck förut). Efter det har vi lite ledighet att planera och njuta av, innan utvärdering, avskedsfest och hemfärd (den 26/11).

Tidigare har folk uppskattat min ”Kul-att-nämna-listor” så jag avslutar med en här!

Kul att nämna:

– Alla familjer utan undantag har en liten gård runt huset där de odlar all sin mat och har boskapsdjur
– Jag har gått med getter i koppel
– Getter kan sova stående
– Eftersom att svenska namn tydligen är svåra att uttala kallas vi Nisa, Fili, Alexandelia och Lebecka.
– Snittåldern för att få sitt första barn i Tanzania är 19 år så jag kanske borde göra som folk säger och gifta mig här på plats.
– Det finns en antilop som heter Kickdickdicks! (Fast stavas nog inte så)
– Den största sedeln, 10 000 tsh, är värd 40 SEK och har en elefant på bilden. De näst största har en noshörning och ett lejon.
– Barack Obama är otroligt cool här och används ofta som motiv på ryggsäckar, tuggummin och frisersalonger. (”Are you sure that we can use a picture of Obama with dreadlocks on our salon? He has never had that.” ”Yes we can!”)
– De mest populära musikstilarna är gospel och bongo flava, vilket är typ musiken som The Voice brukade spela innan House fast mer sexistisk och på swahili.
– Jag känner mig nästan konstant som en kändis och när folk ropar Wazungo (= White people) efter oss på gatan svarar jag Wafrika (Afrikaner). Jag har intalat mig själv att ingen borde kunna bli arg av det.

Om vi hade haft internet oftare skulle det bli fler blogginlägg men jag försöker kompensera det genom ett väldigt långt. Det var allt från Afrikanissen för den här gången! Fortsätt att ha det bra var du än är så ska jag göra detsamma!

Med kärlek från Tanzania! Nisse (Nils Jonsson)