Halla dar hemma!
For exakt en vecka sedan hade halva tiden passerat for oss har i Brasilien, vilket innebar att vi idag endast har fem veckor kvar av var utbytestid. Sedan sista sa har jag hunnit med att lamna min forra forsamling och vardfamilj i Esteio, haft en fem-dagars minisemester i Rio de Janeiro med Calle, Andreas och Isabelle, samt hunnit anlanda till min nya vardforsamling och vardfamilj har i Cantareira, São Paulo.
Att lamna det platser och personer jag hunnit lara kanna under mina fem veckor i Esteio var faktiskt jobbigare an jag hade trott. Aven fast jag och min pastor Miriam stundtals hade lite svarigheter att kommunicera sa har vi kommit otroligt bra overrens och hon ar valdigt hjalpsam och rolig. Samma sak med de tva vardfamiljerna jag haft, efter sapass lang tid man har spenderat ihop sa hinner man komma varandra valdigt nara och jag kande mig praktiskt taget som en dotter i bada familjerna. Sa efter manga tarar (och meningar som mer eller mindre lod ”men detta ar absolut inte ett avsked, vi kommer att ses igen for du maste komma tillbaka hit till Brasilien och vi kan besoka dig i Sverige!” for att fa det att bli mindre dramatiskt) och tva avskedsfester sa avtackades jag i kyrkan under en gudstjanst bara nagra timmar innan flyget avgick till RIO DE JANEIRO!
Och oj vad vi konstaterade att resan till Rio de Janeiro var valbehovlig! Efter det vemodiga avskedet sa kande jag att jag faktiskt inte hade haft nog med energi for att fara direkt till min nya vardfamilj har i São Paulo. Vara fem dagar i Rio var fartfyllda utan att vara stressiga och fick oss att rensa vara huvuden lite. Nar jag och Isabelle anlande pa sondagseftermiddagen sa for vi direkt till hotellet som visade sig ligga precis pa Copacabana beach (20 meter ifran!). Stranden var dagen till ara FULLSMOCKAD med manniskor eftersom det tydligen var Gayparad i Rio den sondagen. Snacka om tur! Nar Calle och Andreas sedan anslot dagen efter sa hade vi en heldag pa Ipanema beach och jag drack min forsta kokosnot har i Brasilien an salange. Dagen efter var det sightseeing som gallde och vi besokte Jesusstatyn (otroligt maktigt och vackert!) och tog ”linbanan” upp till Pão de acucar (Sockertoppen, ett berg med superfin utsikt over hela Rio). Sista dagen besokte vi Rocinha, som de sager ar det storsta favelaomradet i Latinamerika dar det bor ca 200 000 manniskor. Omkring 20% av Rio de Janeiros invanare sags bo dar (enligt Isabelles Brasilienbok ha-ha).
Pa torsdagsformiddagen bar det av till flygplatsen for mig och Isabelle dar vi skulle ta varsitt flyg till vara vardfamiljer. Jag var faktiskt lite nervos infor motet med min vardfamilj eftersom jag visste att under de kommande fem veckorna skulle jag bo hos ENDAST den har familjen och jag kommer skulle inte ha nagon mojlighet att kunna traffa Calle, Andreas eller Isabelle under den resterande tiden eftersom vi befinner oss i olika delar av landet. Det ar helt enkelt bast for mig att jag tycker om familjen och gillar laget ha-ha. Dessutom visste jag inte vem som skulle mota upp mig i São Paulo och jag hade ingen fungerande mobiltelefon, men jag hoppades helt enkelt pa det basta. Men nar jag anlande till flygplatsen sa mottes jag upp av dottern och mamman fran min nya vardfamilj som stod med en handgjorde skylt med mitt namn pa. Vi akte bil i ca en timme for att anlanda till deras hus och fram tills dess sa hann vi stalla varandra fragor och lara kanna varandra lite battre (pa portugisiska). Familjen bestar av mamma Rose (uttalas ”Hosi” pa portugisiska eftersom alla R uttalas som H och bokstaven E i slutet pa alla ord uttalas som I, jag vet – en hel vetenskap), pappa Paulo (nagot lattare att uttala), dottern Nicole 16 ar, dottern Ana 24 ar och sonen Paulo Eduardo 20 ar (som jag inte har traffat annu eftersom han pluggar i en annan stad.) Barnen i familjen pratar engelska och tyska (dock inte foraldrarna), sa med anledning av detta och att jag garna vill lara mig spraket battre sa jag bestamt mig for att bara prata portugisiska med dem.
Hittills i São Paulo sa har jag fatt lara kanna kyrkan har och traffat pastorn (Ernani heter han, ar i ca 40-arsaldern och pratar portugisika och tyska och ar valdigt trevlig och pratar tydligt, tack och lov!), foljt med honom pa ett hembesok hos en dam utanfor São Paulo. I lordags var jag och Rose i São Paulos centrum och strosade runt pa en av deras kanda shoppingator ”25 de marco”, samt besokte deras saluhall ”Mercado Municipal” dar vi smakade tropiska frukter och andra spannande matratter. Igar sa deltog vi i sondagsmassan har i kyrkan och jag blev valkomnad och fick beratta lite om mig sjalv infor forsamlingen. Pa eftermiddagen foljde jag med Ana och hennes pojkvan till en popular bar har i narheten med deras kompisar, och under timmarna dar blev det en valbehovlig timeout fran portugisiskan och vi pratade engelska hela kvallen, skont!
Som en parentes kan jag namna att São Paulo ar sa ofattbart stort! Centrum har en befolkning pa 8 miljoner manniskor och ar omgivet av narliggande omraden och fororter som gar in i varandra, sa i princip ar allt som en enda stor stad och ingen vet riktigt var granserna gar! Det visar sig ofta nar jag som nyfiken turist har fragat i vilket del vi befinner oss nu, men att de standigt svarar att de inte vet. Allt ar São Paulo helt enkelt. Och totalt om man raknar in alla fororter sa bor har 20 miljoner manniskor. Mer an dubbla Sveriges befolkning! Helt galet.
Tanken under dessa veckorna ar likt upplagget i Esteio – jag ska delta i forsamlingens grupper och verksamhet (vilket i praktiken innebar i princip en grupp per dag forutom fredagar), och nar jag inte gor det sa ar jag fri att gora vad jag vill, spendera tid med familjen eller folk jag lar kanna har. Jag ser fram emot de kommande fem veckorna har i São Paulo och hoppas pa att knyta manga nya kontakter, fa manga nya upplevelser och lara mig spraket battre!
Kramar fran Frida
Lämna ett svar