Min bild av Brasilien baserad på musik och dans jag gillar samt tre tragiska filmer jag sett som utspelar sig i Rio de Janeiro har snabbt suddats ut. Här spelas ingen samba, jag har inte sett en massa vapen och drogpåverkade människor, jag har inte blivit rånad och jag har inte sett någon strand! Södra Brasilien känns väldigt västerländskt och det liknar Sverige på många sätt, hittills har vi mest pratat Engelska och fått allt vi velat säga översatt. Här har de sina egna traditioner, dricker mängder av Chimarrao (malet träd te?) och lyssnar på en musikstil som heter Gausho.
Idag var en dag full av delad tro, liv och vardag.
Fram tills nu har vi besökt en massa olika ställen, jag har längtat och varit nervös till dagen då jag skulle få träffa min värdfamilj. Jag fick ett papper för någon dag sedan med information men jag förstod inte vad som stod och det sades att vi skulle gå igenom det senare. Idag i väntan på min värdfamilj fick jag hjälp att översätta papperet. Det var en kvinna som skulle ta emot mig vid namn Lori, det stod att hon har två söner runt 40 års ålder, så jag fick en bild av att hon skulle vara äldre. Nedan var det kryssfrågor, hon hade kryssat i att hon önskade en flicka, rökfri och att hon inte hade några husdjur, att hon erbjöd mig eget rum. I väntan på att hon skulle hämta mig fick jag reda på att hon tidigare undersökt hudförändringar hos doktorn och idag hade hon fått beskedet att det var elakartad hudcancer, vilket de ville att jag skulle veta men det sades att hon fortfarande skulle hämta mig. Vi kom till skolan vid klockan 11 tiden där vi satt och väntade, vid 16:30 kom Annas värdfamilj och hämtade henne. Lori skulle komma en timme senare, personal började röra sig och Carlos som är vår kontaktperson här, projektansvarig för ABEFI samt präst sa att jag kunde följa med honom hem, han bor precis vid skolan. Carlos pratar endast portugisiska och är gift med rektorn på skolan Valeria, som talar tyska och förstår Engelska men sällan pratar det. Efter en halvtimme rullade Carlos in min resväska i huset som hade legat i hans bagagelucka hela dagen. Valeria sa: ”Här har vi ett rum till dig, imorgon får du en ny familj och om det inte finns någon finns det rum här.” De har två söner i min ålder som bor på andra orter och Valeria började möblera om, hon frågade om hon skulle tömma garderoben så att jag kunde fylla den med kläder och körde in nattduksbord samt började bädda.
Sedan kom hon och frågade: ”Do you want some dinner? I googled it!” Sedan satt vi och åt varma mackor i deras kök och tog oss fram på det gemensamma språken vi kunde.
Carlos höll i en Bibelstudiegrupp för gifta par som jag följde med på efter middagen. Vi satt i en halv cirkel och inledde mötet med att be för att sedan kolla på ett youtubeklipp av hur en lerkruka formades, sedan fick paren dela hur det landade i dom och deras relation till Gud, jag förstod inte mycket men Carlos satt och strålade när han talade och drog liknelser till ett stycke ur första korintier brevet som handlar om kärlek. I Sverige är många skilda, jag hörde en präst en gång säga att över 50 procent av de som gifter sig skiljer sig efter 2 år. Jag vet inte om det finns några grupper för gifta par i Sverige fast jag tycker att det känns rätt rimligt att de som viger en också bör ge paren kraft och reflektion att hålla ihop.
Marie Henningsson
Stockholm stift
Foto: Magnus Aronsson, IKON
Lämna ett svar