Great Fellowship

Kamusta!

Jag lever och mår bra!
Efter en vecka med mycket nya intryck (och uttryck) i Manila var det väldigt skönt att åka till Guimaras, En ö en timmes flygresa och en kvarts båttur från Manila. Det är fint här, skönt med lite lugn och ro och framförallt renare luft. Manila var en stad som hade allt och inget. Klyftorna var extremt synliga. Kåkstadshus kunde stå bredvid ett höghus. De rika områdena var som att komma till ett annat land. Helt plötsligt var gatorna rena, vägarna hela, bilarna större och människorna renare. Det känns obekvämt att gå på köpcentrum med våra ”guider” och säga att saker är billiga, för dom är det en förmögenhet, men vi jämför med svenska priser och då är det billigt.
Våra guider som numera är har blivit kompisar är helt underbara! Lite för snälla och omtänksamma faktiskt… De ser alltid till att vi har någonstans att sitta och ”take a rest” för att inte bli trötta. De gillar att chilla, de tycker att vi svenskar gillar att gå alldeles för mycket så de gör allt för att försöka få oss att ta en jeepney för en sträcka på bara hundra meter. Eric, Mj och Grace heter de som varit med oss mest under våra första dagar i Manila.

Nu har Emilia, Sanna, Markus och jag delat på oss. MJ åkte med mig och Markus till SPTS som är ett seminarium för präststuderande. Det var en rolig resa. Nu har hon lämnat oss för ett tag och vi bor nu hos Fr. Larry på seminariet. Vi fick ett ”simpel welcome” av studenterna som definitivt inte var ett ”simpel welcome” de sjöng för oss och vi fick en mangomedaljong och en kokosnöt att dricka… Det riktiga välkomnandet var en två timmars show eller typ spex där de olika årskurserna hade nummer med sång dans och tal. Jag och Marcus stod också med i programmet och skulle hålla tal så vi fick improvisera ihop ett varsit litet tal.

Här på seminariet tar de hand om oss tipptopp och vi är nu inskrivna på skolan som studerande för tre veckor. Vi är med i deras vardagliga sysslor. Börjar dagen 06:00 med morgonmässa sen städning av hela gården, lektioner, lunch, siesta, lektioner, kvällsandakt, mat, och skoj. Det är dock mycket vila emellan allt och ibland spelar vi basket, volleyboll, spindelfight eller andra sorters fellowship. Det känns lite som att var på läger och jag börjar komma in i vardagen mer och mer.

Denna helg har jag och Markus splittat på oss till en varsin församling med en student för att ”missionera” och få se fler församlingar. Jag har varit i en liten mysig by med den kortaste präst jag någonsin skådat. Jag känner mig som en jätte bredvid honom. Vi hade det överdrivet roligt hela tiden och jag fick uppleva två födelsedagsfirande, massa mat, kortspel, massa prat, mycket regn, motorcykeltur och fin natur. I byn var det inte många som kunde engelska så jag är glad att jag hade en student med mig som tolk. Det är vackert att se alla människor i den lilla byn och deras präst som gick runt och bara hängde med dom. Han hängde och pratade med alla. Folket i byn var fattiga men de har alltid ett leende på sina läppar.
På vägen tillbaka lyckades vi pricka in ett riktigt monsterregn… plus att vi fick punktering efter ett tag… Vi sökte räddning under ett tak hos en trevlig familj och förutsatte resan hem i regnet. Genomblöt var jag när jag kom tillbaka till seminariet.

Idag är vi lediga en dag från seminariet och har strosat runt i Iloilo med en brother.

Tjolahopp!

Viktor Backlund, Västerås stift Foto: Magnus Aronsson/IKON