Det var under den långa bussresan från Porto Alegre till Ijuí, som min nervositet borde ha växt sig större än störst, men eftersom jag vaknade en kvart innan ankomst, så hanns det inte riktigt med. Min värdmamma och värdsyster mötte upp mig på stationen. ”Det här blir nog bra, ändå.”, tänkte jag. Jag togs till deras hem, en kvart utanför studentstaden Ijuí.
Min brasilianska värdmamma är präst i den evangelisk-lutherska församlingen på denna ort, Coronel Barros. Hon är den ödmjuka och genuina personen som känner och hälsar på var och varannan människa hon möter. Och varje gång introducerar hon mig. Jag får le i några ögonblick och bekräfta att jag är ”o menino”. Pojken – med stort p.
Coronel Barros är nog som de flesta små tätorter är. Här finns ett centrum som vi knappt hann komma in i, innan vi hade hunnit ut ur det, här finns ett par kyrkor, några butiker, en lekplats och ett kommunalt aktivitetshus. Och som de flesta små orter lider Coronel Barros av en stadig utflyttning. Ungdomarna flyr. Ijuí finns ju inom räckhåll.
Men det har väl aldrig varit byggnaderna, eller bristen av dem, som formar en ort? Det är invånarna som faktiskt bor här som gör Coronel Barros till människors hem. För här finns också street dance- och musikprojekt för att skapa en sund fritid för trasiga familjer. Här finns körer med pensionärer som låter mig få en förhandslyssning av deras stundande konsert. Här finns mannen med dragspelet som flera gånger upprepade, för att jag verkligen skulle förstå hur viktigt det var, att jag skulle sända hans kramar till alla människor i Sverige. Så ta för er.
Min värdmamma skämtar ofta om Coronel Barros. Hon pratar om ”storstaden” och ”de oändliga möjligheterna”. Men hon säger också att hon verkligen försöker göra sitt bästa för mig. Hon har planerat hela min vistelse så gott hon har kunnat.
”Coronel Barros är för litet för en pojke med så stora drömmar som du har.”, säger hon vemodigt.
Men, hallå? Det här är ju så bra.
Foto: Magnus Aronsson, IKON
Lämna ett svar