Glömde skriva om något som känns ganska konstigt och jobbigt.
Jag kommer aldrig mera komma hem!
Precis innan vi åkte hit köpte vi hus och vi skulle flytta in 15 december och lämna lägenheten till nyår. Förra veckan ringde pappa och sa att vi ska vara ute senast 1 november och att han redan packat ner alla mina grejer i lådor.
Jag kommer aldrig mer komma hem. Inte till det jag kallar hem i alla fall. Jag är en person som lätt knyter an till grejer/personer och bra hejdå:’n är viktiga för mig. Gråter lätt när jag ska skiljas från saker och har gråtit här för att vi har varit tvungna att säga farväl. Men mitt hem, att inte få packa ner mina grejer eller sova en sista natt HEMMA. Det känns jobbigt.
haha ,priset för töntigaste inlägget går nog till mig men var bara tvungen att få berätta. Det är mycket känslor här hela tiden och man har ofta hemlängtan. Förstå då att veta att man aldrig kommer komma hem igen. Det är sjukt.
Känns sjukt också att jag är så ledsen för en sån sak när jag varje dag ser människor som inte har något hem. Många här förlorar sina hem pga oväder och naturkatastrofer, allt sker snabbt och de har ingen ny trygghet att komma till. Inget nytt att kalla hem.
Har under den här resan lärt mig vikten av att ha något att klamra sig fast vid, något som får en att känna sig trygg. Har också lärt mig att den tryggheten helst inte ska hittas i andra människor eller saker man kan förlora.
Kämpar med att hitta trygghet i mig själv. Det är svårt. Att känna sig trygg i Gud är också viktigt. Ska börja kämpa på den biten med, för trots att vi är här genom kyrkan och ofta befinner oss i kyrkor så ser man så mycket som gör det svårt att tro. Ändå ler alla här. Jag tror det är för att de har en så stark tro.
Ännu ett vimsigt inlägg av mig. Hoppas ni förstod något!
Ta hand om er och va tacksam för vad ni har!
Ingat po! God bless
Sanna
Lämna ett svar