Nu har det gatt mer an 5 veckor sen vi lamnade Sverige. Tiden har gatt fort samtidigt som det kanns som om vi lamnade Sverige for en evighet sen.
Meningen med utbytet ar att utbyta erfarenheter med personer vi traffar, fundera over livet, tron och kyrkans roll i varlden. Den har resan ar en Resa pa sa otroligt manga satt. Det ar en resa i bokstavlig mening, jag har rest fran Sverige till en annan kontinent, ett annat land – Brasil. Jag har traffat otroligt manga manniskor och jag far ta del av deras resor saval som dom far ta del av min. Vi utbyter gamla som nya erfarenheter tillsammans. Jag har spelat fotboll i djungeln med ungdomar som sakert inte haft en latt start i livet (Where I, by the way, gjorde flest mal vilket var oerhort roligt tyckte dom. For hur kan en tjej gora flest mal under hela dagen?). Jag spelade tills jag hade blodblasor under fotterna. Jag har kramat och kindpussat otroligt manga framlingar och jag har hangt med vuxna personer fran gatan med sarskilda behov och lyssnat pa deras historier och gett dom min uppmarksamhet. Jag har funderat over tron, kristen tro. Nar ar man kristen? Vem ar egentligen en kristen?
Jag har rest ratt mycket och deltagit i en del utbyten tidigare, men jag har aldrig varit utomlands sahar lange. Har aldrig varit borta fran familj och nara vanner sahar lange trots att jag flyttade hemifran for 4 ar sen. Jag saknar dom. For det mesta gar det jattebra, men det har gatt 5 veckor och det har borjat kannas om jag sager sa haha. Det har fatt mig att fundera pa livet. Livet, detta flyktiga ord. Jag har traffat jattefina personer har, som jag brukar dela mina funderingar med. Men trots dessa fina personer sa ar jag anda i ett nytt land, en ny kultur, ett nytt liv med ett nytt sprak. Det far mig ocksa att tanka pa livet och varlden. Livets resa, varldens resa, kyrkans roll i varlden. Kyrkan utfor otroligt mycket socialt arbete varlden over. I lander dar regeringens sociala arbete inte racker till hanger hela samhallen pa att andra aktorer engagerar sig, dar kyrkan ar en enorm aktor som verkligen behovs. Detta marks inte pa samma satt i Sverige som i andra lander, men det galler aven Sverige. Jag har befunnit mig i stora favelasomraden (slumomraden – valdigt fattiga omraden med valdigt hog kriminalitet), akt forbi stora skyskrapor, strander och sett landsbygd med magra grasatande hastar och kor. Jag har dansat capoeira, spelat musik och sjungt sanger, varit engelskalarare, varit pa festival, sett fantastiska vyer, pratat med politiker, upplevt ett Brasilianskt val (som fortfarande inte ar klart), klappat gatuvalpar, sett stora skoldpaddor och besokt sjukhus och vardcentraler.
Sist, men kanske storst.. jag har sett Brasiliansk fotboll i en enorm Brasiliansk arena, fantastiskt! Vad som ar mindre fantastiskt ar bygget runt arenan(orna). Den debatten kanner sakert folk igen sen VM i fotboll som holls har i Brasilien i somras. Stora favelasomraden rivs, hundratusentals manniskor blir hemlosa och en ny stor arena byggs upp. Arenan byggs upp av personer som riskerar sina liv och som inte har bra arbetsvillkor alls. Husen som far sta kvar som nu befinner sig narmast arenan forsoker rika personer kopa for en billig peng (nar nu “husen” plotsligt ar varda en hel del). Familjerna som bor i husen tjanar mycket pengar varje match arenan haller genom att salja grillmat, ol eller fotbollssouvenirer. Men synen av den supermoderna fotbollsarenan pa ena sidan av gatan och de fallfardiga favelorna pa den andra sager en hel del om dagens Brasilien.
Jag langtar hem, samtidigt vill jag inte aka hem. Jag langtar efter dom kommande aventyren i Rio de Janeiro som borjar den 15 okt tillsammans med Pim, Erik och Marie och slutspurten i november i Curitiba. Min alldeles egna resa. Den ar redan nu omtumlande och full av erfarenheter, gladje, utmaningar och karlek.
(For mer bilder – Instagram: ThisisAnnaLu , se aven #UIDVK2014 )
Allt gott! Manga kramar fran mig till er!
Anna Lundgren, Lulea stift, Brasilien.
Lämna ett svar