När man har roligt/ något att göra på det här stället så glömmer man att blogga. När man har tråkigt eller mår dåligt och bloggar så blir det bara massa negativa inlägg…
Så ni kan ju gissa hur detta inlägg kommer att vara, tyvärr.
Nu har det gått 42 dagar och det är 43 kvar. Halva tiden har gått. Det har varit tungt att ta sig igenom dessa 42 dagar och mycket har hänt. Att veta att det är lika många kvar gör mig illa mående.
Vi har mer eller mindre schema för varje dag som är kvar. Tittar man på det känns det okej men sen inser man att det bara är typ någon timmes aktivitet varje dag. Man försöker vara glad och positiv hela tiden men det är svårt.
Där vi är just nu är det inte många unga som vill/kan prata engelska heller. Man kan fråga en fråga och få ett helt annat svar eller så skrattar de bara. Prästen och några fler vuxna pratar i alla fall men det är inte så kul att hänga med dem… Plus att de har jobb att sköta.
Det har inte dragit igång ordentligt här och vi bor inte ens med vår värdfamilj än så jag tänker att det blir säkert bättre men just nu vill jag inte ha det bättre. Jag vill bara hem.
Och det är okej, jag har tagit mig igenom detta förut. Det kommer bara bli ett helvete ett tag framåt.
Än så länge har den här resan varit en känslomässig bergochdalbana, sjukt påfrestande. Sen har mitt ansikte blivit finnigt och jag har gått upp sjukt mycket i vikt. Det gör det inte lättare.
…………………………………….
Vi har gått igenom schemat nu och kommit med förslag, det känns som de verkligen lyssnar på oss så vi får hoppas det blir bra! Vi har även haft en rundtur i ”stan” och fått höra tankar från en av ungdomarna som bor här och har varit i Sverige. Kul men det vara inte länge…
…………………………………….
För att va lite positiv ska jag skriva några bra saker med resan:
-fått nya vänner för livet
-fått en Filippinsk familj
-har lärt mig äta med händerna
-mitt behov av att alltid tvätta händerna är borta
-har fått en helt annan uppfattning om Sverige, mer tacksam för allt vi har men inte ser
Lämna ett svar