Till innehåll på sidan
johannakarlsson

Halva tiden i Bukoba, Tanzania

Är det inte otroligt häftigt att den här bloggen drivs av 18 ungdomar, eller unga vuxna, som är utspridda över världen och befinner sig i helt olika miljöer och kulturer, men alla med samma uppdrag? Att lära om andras liv och vardag. Jag tycker det är jättehäftigt!

En och en halv månad har gått sen vi först kom till Tanzania. Pirret i magen och att allt man ser är nytt och spännande har börjat lugna ner sig. Bananträd är inte längre något jag vänder mig och kollar extra på, även om det är otroligt vackert, men det finns faktiskt nästan överallt.
Vi färdas på röda jordvägar och ser fantastiska vyer över berg, dalar och Viktoriasjön. Är det något jag fortfarande förundras lika mycket över nu som när jag först såg det så är det utsikten. Ord kan knappt beskriva hur mäktiga vyer vi får chansen att beundra varje dag!

Vår första värdfamilj var i Kohororo, Burugo församling, där vi fått bo i drygt två veckor hos en fantastisk familj och en pastor som tagit hand om oss på bästa tänkbara sätt. Familjen välkomnade oss som en del av gemenskapen från första stund och de har visat ett enormt intresse för att lära sig mer om Sverige! Samtidigt har de svarat på alla frågor vi ställt om Tanzania. Vi har spenderat kvällarna med att prata om allt från politik, jordbruk, klimat och kulturella koder till alkohol, körkort, utbildning och kyrka. Tyvärr kunde inte alla i familjen engelska, men vi kunde diskutera med pappan och tre barn som var hemma några dagar på lov från sina skolor.

Vi har träffat vår värdpappas föräldrar, och hans pappa hade varit i Sverige för många år sedan. Han hade en bok som han visade oss och vi pratade om många gånger, och då och då sa han faktiskt några svenska ord till oss!

Jag minns första veckan i Ntoma på introduktionskursen. En dag när vi hade lite fritid gick jag och Tove ut på en promenad och plötsligt träffar vi en man, 70 år, som frågar om vi kommer från Danmark. Vi förklarar att nej, vi kommer från Sverige. Vad gör denna man – om inte börjar prata svenska med oss?! Det visade sig att han hade bott i Sverige för många, många år sedan och bland annat studerat på Lillsveds folkhögskola. Det var så ett oväntat möte och ännu ett bevis på att världen är stor, men ändå så otroligt liten!

Jag tänker lite på det här med lyx. Vad är lyx?
I två och en halv vecka har vi gått på toaletten i ett plåtskjul med ett hål i marken. Vi har duschat på en liter vatten och, tro det eller ej, blivit rena. Vi har tvättat håret i bästa fall en gång i veckan. Lyx kanske är att nu komma till ett ställe med vattentoalett och framför allt en toalettstol, eller de få gånger vi besöker lokaler med rinnande vatten. Men man inser efter ett tag att man klarar sig bra utan bekvämligheterna, och det går faktiskt alldeles utmärkt att hälla vatten på sig istället för att vrida på en kran!

Men något jag tycker är än mer lyxigt; maten. I familjen vi bott oss har vi fått mat hämtad direkt från trädgården varje dag. Bananer, sötpotatis, cassava och yam från deras egen mark. Spenat, bönor, papaya och avokado direkt från bakgården. Fisken köpt från fiskare som fångat den i Viktoriasjön 300m bort någon timme tidigare. Är inte det, om något, lyxigt? Att få närproducerad och ekologisk mat som möjligen transporterats ett par kilometer med bil eller ännu bättre, med cykel. Familjen hade även vaniljplantor – hur häftigt är inte det?! Tänk att kunna odla vanilj i sin egen trädgård!

Nu är vi framme vid mittkursen. Första tiden i värdfamilj ska utvärderas och vi ska bli förberedda inför nästa period. Nästa vecka åker jag och Tove till Ishosi, där vi ska bo i tre veckor hos en ny familj och med en ny pastor! Jag ser fram emot att se hur schemat kommer se ut och vad vi kommer gå uppleva där, hur vi kommer att bo och hur en annan familjs vardag kan se ut.

Allt jag ser och upplever är inte längre lika spännande och nytt som när vi först kom hit, vi börjar hitta en vardag och det är skönt. Men det är viktigt att komma ihåg att bara för att vi inte längre kollar extra på bananträd, fascineras av varje kaffeböna eller ”oj;ar” åt papayaträden, så är det fortfarande lika häftigt. Jag påminner mig själv ibland om var jag faktiskt är, vad jag gör här och vilken otroligt häftig upplevelse jag får chansen att vara med om. Att stanna upp och påminna sig själv om vad man gör och har även när livet ”bara är vardag” är viktigt oavsett var på jorden och i vilket sammanhang man befinner sig. Mitt tips från Tanzania: stanna upp. Njut! Se dig omkring och ta in din omgivning, se det du inte lagt märke till på länge och ta tillvara på varje dag. Klyschigt, men ack så sant!

Johanna, Tanzania

image

 

Kommentarer

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *