Halvtid i Brasilien!

7 oktober

Sista veckan i staden Ijuí nu och jag deppar nästan. Och för att plussa på lite extra depp bakade jag enormt fula och äckliga kanelbullar som familjen äter med stora leenden och bara kärlek. Älskar den här familjen så mycket.

Igår kväll hade vi en lång diskussion om vad jag pysslat med i skolan på senaste. Pappa Gustavo är rektor på skolan och har fått positiv feedback från både lärare och nyfikna föräldrar. Jag berättade att jag frågar vad barnen drömmer om, vad de vill bli, vart de vill leva och vad det innebär att lyckas. Att till en början är svaret: rik och berömd! Och åttatusen frågor senare, under dagens sista tio minuter handlar det ändå bara om att de vill bli sedda. Att NÅGON ska se dom. Jag ger bort alla mina hemligheter och får lika mycket tillbaka. Av nästan alla.

Igår kväll resulterade i ett långt tår- och kramkalas då vi pratade om mobbning. Jag blir tårögd och gråtfärdig av min oförmåga och otillräcklighet. Jag vill sätta mig på golvet och tjura värre än en barnunge när vuxna människor suckar att det inte är någon idé längre, att allt är hopplöst. Jag vill skrika, sparka och slåss när de tagit sitt sista tålamodiga andetag och säger att det är bättre att glömma det, strunta i det, gå vidare. När vuxna människor kastar in handduken och vänder ryggen åt barn som i slutet av dagen enbart vill att någon ska se dom.

Vi pratade om nätmobbning och vad 16-åringar säger för elakheter. Hur man duckar, tar ett steg tillbaka och gör sig osynlig. Vem som egentligen bestämmer, vem som sätter agendan och vart alla vuxna är. Vad vuxna gör, vad vuxna inte gör, vilka som är vuxna. Vi pratade om 16-åringars illusion kring deras allvetande, vem som kan bevisa dom motsatsen. Vi pratade om de femton barn som uppenbarligen inte varit ett dugg intresserade av vad jag haft att säga, de som i skrivande stund skrattar åt en flicka i bikini i en sluten grupp på Facebook. Vad de vinner på att göra sig löjliga över en annan människa, hur de ger dem något alls, hur de skulle reagera om det vore tvärtom. Om alla som skrattar med oavsett anledning eller tyst ser på. Vi pratar om ryggrad, att inte ducka, ta klivet tillbaka och gör sig osynlig. Vad som är viktigt i den här världen, när det är rätt läge att ta fighten.

Dessa barn gör mig knäsvag och skogstokig på samma gång.

9 oktober
De senase tre dagarna har jag bla. besökt en federal skola med en av CEAP’s engelskalärare, där jag hade en kort presentation före vi drällde iväg på snack om allt och ingenting. Supermysiga ungar, hårda kramar och en helt annan verklighet. Jag och mamma Maggie har varit på hennes jobb där hon bla. undervisar engelska för vuxna. Höll en betydligt längre presentation där då vi svängde ut på många ämnen. Väldigt lyckat och roligt! Har också hunnit med att se projektarbetet i litteratur som eleverna haft på skolan då de gjort film av kända brasilianska böcker, sett dramaklassens premiär av nya uppsättningen och firat kvinnogruppen i kyrkan som blivit 101 år gamla. Deltog i välgörenhetslotteriet och vann största korgen, har aldrig hänt förut! Temperaturen börjar pallra sig upp mot 30 grader och jag badar i solskyddsfaktor varje morgon. Vi försöker ta vara på tiden som verkar ha försvunnit under dessa fem veckor och de kommande dagarna är redan fullsmockade.

10 oktober
Dramaklassen på skolan hade som sagt teaterpremiär igår och idag har vi lämnat inträdesavgiften till bättre behövande. Mjölk, mjöl, socker, blöjor, disk/tvättmedel, leksaker, duschtvål etc till stadens barnhem.
Många saker har fört mig nära tårar de senaste fem veckorna, från 10-åringarnas hårda kramar till all självisk idioti som existerar i världen, men det här var värst. Det är en ny typ av verklighet som kryper under skinnet på mig, gott som ont, allt är bara tydligare och det känns så mycket.
Ärligt talat klarade jag inte av att vara där speciellt länge, jag kände hur ilskan samlades i knytnävsslag och klumpen i halsen växte sig bara större. Vi pratade kort om hur läget på hemmet såg ut idag med tio barn, en fostermamma 24 timmar per dygn och en extra för att hjälpa till. Det är en liten rörelse finansierat av kyrkans diakonala arbete samt av staten och till största delen frivilliga donationer. Barn från ett till sjutton år gamla, barn med psykiskt sjuka, drogberoende, kriminella eller döda föräldrar. Eller som enkelt förskjutit sin gravida tonårsdotter. Alla barn har bott olika länge, alla planer såg olika ut, deras bakgrunder såg olika ut.
Vi fick mycket berättat för oss, alla med gråten i halsen. Om en flickas mamma som rotar i soporna på stadens gator efter mat, som inte vill ha den sociala hjälp som samhället faktiskt erbjuder. Alla vet vem hon är, dottern är sju år gammal. Om en flicka på fem år som under sina första år i livet fått äta och dricka ur samma skålar som de vanvårdade hundarna hemma hos sin psykiskt sjuka mor. Som bad en bön varje kväll sedan hon kom om att få bli älskad, att få egna föräldrar och ett riktigt hem, som för fyra dagar sedan fick en adoptionsfamilj. Om ettåriga pojken som var lika utvecklad som en nyfödd pågrund av hans biologiska mammas drogmissbruk, som gråter mest jämt. Vi alla brast ut i tysta tårar med den hårda klumpen i halsen kvar, det gjorde fysiskt ont.

12 oktober
Hade fredagsmys hela dagen igår med småbarnen från dagis. Först med en rull-filmvisning de hade i skolan sedan tog vi med allihopa till kyrkan och sjöng lite. Samlade även in gamla gosedjur och leksaker som barnhemmet får till jul. Några av barnen hade med sig helt nya presenter samt även slagit in sina gamla i paketpapper. Som tack fick de lite helg-godis. Dessa barn är så fantastiska för de är helt orädda att prata med mig, kroppsspråk och portugisiska- tillslut funkar det! Efteråt stannade jag en liten stund och lyssnade på orkestern som tränade och sedan till ungdomsgruppen i kyrkan. Pastor Ana pratade genus och samhällstrukturer, sjöng ett par sånger (jag börjar lära mig nu!) och så skvallrade vi lite innan jag for iväg till Expo Ijuí! Det är en utställning under tio dagar som inleddes förra helgen med paraden då olika nationaliteter promenerar genom staden. Nu har de utställningar i små hus där man äter respektives mat och kikar på traditionerna. Jag, Cintia och Luiz gick runt och kollade på allt från små kaninungar, till massagesängar, till diverse länders hus och provade god mat och dryck när vi kände för det. Tokmycket jordgubbar i choklad blev det utan tvivel!
Idag lördag var jag och Ana på äldreboendet Sabeve utanför stan och hälsade på. Ett par barnbarn var förbi och i full färd med att färga håret på sina mödrar, det var fint på något vis. Vi gjorde även ett par hembesök och överallt så trevliga människor, har aldrig fått så många pussar på mina händer. Lagom till lunch började det spöregna så familjen bänkade sig inomhus i pyjamas. Vi spelade biljard, läste, bakade pizza och cheesecake, kollade på alla High School Musical-filmer, gjorde lite läxor, jammade och målade naglar. Enormt värdefull paus!

16 oktober
I söndags började jag och Maggie dagen på mässa i kyrkan och sedan Expo med resten av familjen. Vi fick upp till 35 grader och strålande sol vilket innebar badande i solskyddsfaktor och senare i pool under kvällen. Jag och Martina åkte mest karuseller (hon var cool, jag ganska fånig och skrikig) och så hängde jag i svenska huset och åt glass. Hela dagen bara försvann! I måndags lagade jag köttbullar och potatismos till lunch, försökte mig även på en brunsås men det kändes som att koka soppa på en spik. Maggie räddade med en tomatgrej och det blev faktiskt bra! Jag spenderade eftermiddagen en sista gång på CEAP och sa mest hejdå och kommersaknaersåhimlamycket. Fick presenter av lärarna och även en superfin bok som eleverna i sexan hade satt ihop med hälsningar till mig. Fina! Var även med pastor Ana i regnet en sväng. Igår var det dags att säga hejdå till hela familjen och det var mest tårar och kramar. Skrev långa brev till Amanda och Martina under natten och gömde i deras rum, hängde upp svenska flaggan framför huset och hällde upp Ahlgrens bilar i godisskålen. Jag vet aldrig om jag kommer se dessa människor igen, men jag vet att de har var och en gjort enorma intryck på mig och att jag aldrig kommer att glömma dem. Det var svårt! Erik och jag vinkade av allesammans på Ijuís busstation efter en gemensam lunch. Tröstade oss sedan med choklad och lite ventilering på bussen i sju timmar till Novo Hamburgo (strax norr om Porto Alegre) och Anna och Marie. For genom landskap som jag inte kunde se mig färdig på. Vackert! När vi kom fram landade vi mitt i en avskedsfest med mängder av pizza, kladdkaka och glass. Fick träffa alla Anna och Maries familjemdlemmar och vänner och jag blev officiell lekledare för småbarnen. Helt slut efteråt när kalaset var över och det var dags att sova.
Idag lagom till lunch flög jag, Erik, Anna och Marie till Rio de Janeiro (!) där vi kommer att spendera fem dagar turistandes, babblandes och ätandes. Vi bor mysigt en bit promenad från Copacabana där vi redan hunnit varit och doppat fötterna under kvällen. Det blir nog lagom med ett par dagar att ventilera klart första perioden, familjer, upplevelser och nya pusselbitar innan det är dags för nästa familj och verklighet. Och så är det fint att vara allihop igen! På måndag är det dags för mig att resa ytterligare flera hundra mil upp till Rio grande do Norte (Gravatá) och min andra familj. 1,5 måndader har redan gått.. Helknäppt!

När jag samlar ihop de här tankarna dag för dag för att posta blir jag som glad och pirrig igen, att se svart på vitt att jag är här, i den här fantastiska verkligheten som jag numer håller närmast om hjärtat. Den gör mig galen stundtals men samtidigt varm som aldrig förr. Jag skriver små lappar och meddelanden till mig själv med saker jag måste göra, tänka på, känna efter, ta in för senare. Detta är galet på alla fantastiska vis!!