Hallå på er!
I skrivandets stund ligger jag i biskopens gamla hus i Soweto. Vi har mött upp Nadine och Vanessa för en mitträff. Som vanligt gick informationsflödet lite si sådär. Jag och Linnea ringde Rev Mathe (vår huvudansvariga) för att veta hur länge vi skulle vara borta, och fick då veta att det skulle bli måndag-lördag. Ihop med det skulle vi helgen innan nämligen åka med vår värdfamilj på en kyrköppning i Limpopo och då behövde vi ju veta hur mycket vi skulle packa. Väl i Limpopo, 10 timmar bil från Bloemfontain, får vi veta att det blivit förlängt och vi ska vars borta två veckor. Vi ska dessutom inte åka till Swaziland som han berättat, utan till Soweto. Nu, när vi träffat honom har vi fått mer klarspråk, och vi kommer åka till Swaziland nästa vecka i alla fall, men våra packade kläder lär tyvärr inte räcka till… Aja, vi börjar lära oss att det aldrig blir som man tänkt sig i detta land!
Veckan här i Soweto har tillbringats på ett center, Diakonia AIDS Minestry. De har flera olika delar de sysslar med, som hemtjänst och supportgrupp för HIV/AIDS-påverkade men det vi har fått uppleva mest är deras utbildningssektion och OVC (Orphanage and Vulnerable Children).
OVC innebär i stort att de hjälper barn i området som är föräldralösa eller på annat sätt inte har så bra förutsättningar hemma. Det kan vara att föräldrar är sjuka, eller inte har råd att ge mat till sina barn. Så tisdag-torsdag varje vecka lagas det mat till ca 200 barn här som tar med sig en matlåda, och vi skapar upp lite mat. Sen får de, beroende på ålder, stanna kvar en dag i veckan för läxhjälp, diskussioner eller lekar. Vi har hjälpt till med att laga och dela ut maten denna vecka och de är så härliga. Samtidigt känns det jobbigt att det bara sker tre dagar i veckan, man frågar sig själv hela tiden om vissa av barnen tvingas gå hungriga de resterande fyra. Man vill alltid göra mer, men problemet här är som vanligt finansiering. ELCSA är precis som de flesta andra kyrkor i världen inte så rik, och eftersom det finns hur många kyrkor som helst i Sydafrika funkar inte heller vårt system med kyrkskatt.
Det andra vi sysslat med är att vi gått på en workshop som kallas ToT, training of trainers. Det har varit fyra dagars diskuterande och lärande om HIV/AIDS och tanken är att alla som varit på den nu ska göra projekt eller annat i sina hemförsamlingar för att sprida kunskap om HIV/AIDS och jobba för ”getting to zero”. ”Getting to zero” är ett mål som satts upp till 2015 med:
0 nya HIVsmittor
0 diskriminering och stigmatisering
0 AIDSbaserade dödsfall
Workshopen är framtagen och framjobbad av CUAHA (Churches United Against HIV and AIDS) och har varit både lärorik och skrämmande. Skrämmande på flera sätt och vis, dels för okunskapen i gruppen vi varit i och också för de siffror och statistik vi fått framför oss. Okunskapen om HIV, hur det smittar och annan brist på fakta tror jag ligger till stor del till varför det fortfarande är ett stort problem med det här i Afrika. De som vi har jobbat med, ska ändå vara lite insatta på något vis, det är därför de utvalts gruppen och ändå frågades det till exempel om onani kan ge HIV. Jag har insett hur viktigt det faktiskt är att öppet kunna prata om sex, som är oerhört tabubelagt här, i alla fall när det gäller problemen med HIV och AIDS. Jag har också insett att det faktiskt är rätt stigmatiserat med HIV hemma i Sverige. Vi pratar ju väldigt sällan om hur det är för de människor i Sverige som lever med HIV/AIDS och jag har aldrig hört någon berätta att de lever med det. Sen vet jag att procenten som lever med det är färre än här, men jag kan tänka mig att det måste vara väldigt svårt att vara öppen med sin status om man möter en ny sexpartner och det ökar ju risken för att det sprider sig ännu mer.
Utöver det vi gjort med centret har vi även fått umgås med ungdomar (ni kan ju bara tänka er vilken lycka för mig och Linnea som knappt träffat nån i vår ålder sen vi kom till Sydafrika). På centret bor en amerikansk volontär, två tyska och sen jobbar det en sydafrikan. Vi har pratat kulturkrockar, livet i stort och religion. Kvällarna har inte blivit tidiga då det har varit helt fantastiskt roligt att bara få prata och umgås, lite som att ha varit hemma.
Till sist vill jag bara tacka alla ni andra fantastiska UIDVK-ungdomar, för era fina rundbrev! Vi har alla skrivit ett brev till de andra om den första månaden, och jag lusläste alla så fort jag fick dem! Tack för ert delande, ser fram emot nästa brev!
Varma kramar från ett varmt Sydafrika
Beatrice Ronsten
Visby stift
Lämna ett svar