Vad betyder det egentligen att något är vardag? Vad är det som urskiljer när saker vi gör går från enskilda händelser och när de blir en vana? Jag tror inte det finns något enkelt svar på den frågan men tror mig ändå ha forstått en del. Det som gör att jag kan säga att jag är hemma i Tanzania är delvis om hur jag förhåller mig till ytliga saker. Det handlar om att jag vet hur mycket en klase bananer är värd, jag går inte på något Muzungo price. Jag vet hur jag stoppar daladalan (bussen) när den kommer skramlade på vägarna. Jag regerar inte heller längre när strömmen plötsligt går. Jag vet att det bara är att vänta tills den kommer tillbaka.
På det djupare planet handlar det om hur jag bearbetar det jag observerar runt omkring mig. Jag och Johanna reste på en lång resa på vår semester. Vi reste bland annat med en nattfärja och resan tog totalt över ett dygn. Är det något en måste veta när en reser är det vart det är säkert och inte. När vågar jag ta upp plånboken? När kan armbandsuret behållas på armen och när ska det istället diskret ligga i fickan? Behöver vi sova i skift eller kan båda slumra? Dessa företeelser känner jag mig säkrare och säkrare i att hantera. Jag kan också avläsa om en person bara är nyfiken på mig eller om den är hotfull. Att kunna förstå människors beteende i en kultur som från början är så annorlunda, tror jag är ett steg på vägen i att bli hemma någonstans.
På det djupare planet handlar det också om vilka känslor jag känner. När jag kom hit var jag förundrad över allt det nya. Det mesta var nytt och spännande. Nu blir jag inte förvånad över att se avokadon dingla i trädet. När förundran försvinner kommer andra känslor fram. Jag mår mycket bra här, bättre än jag brukar må hemma, men på senare tid har en del jobbiga känslor kommit. Jag skulle kunna se det som ett nederlag men väljer istället att se det som något positivt. För när är det en har tillgång till hela ens känslospektrum? För mig är det när jag känner mig trygg. Jag är trygg i Tanzania och kommer att ha svårt att släppa denna plats. Eftersom det börjar bli min vardag (inte bara någon annans) blir Sverige det allt mindre. Banden hit blir starkare och starkare.
Hälsningar
Tove Tanzania
Stockholms stift
Lämna ett svar