Jag har spenderat drygt sex veckor i Tanzania och börjar fundera på vad begreppet ”utveckling” innebär. En kan ta upp de vanliga diskussionsämnena som exempelvis: måste utveckling vara materiell eller kan den enbart vara social? Är BNP ett mått på utveckling? Kan något verkligen sägas utvecklas om det inte sker på ett hållbart sätt? På ett sätt där varken det ekonomiska, ekologiska eller sociala utvecklas på de andra aspekternas bekostnad? Stark eller svag hållbarhet?
Samtidigt som begreppet behövs så känner jag en viss ovilja att använda det. Det indikerar så tydligt att vissa kommit längre än andra. Detta synsätt bygger upp och gör så att maktstrukturer i världen fortlever. Det vill jag inte bidra till. Samtidigt kan en fråga sig vad som händer om begreppet skulle sluta användas, just för den ojämlika syn det upprätthåller. Om en inte skulle kunna säga att levnadsstandarden i Tanzania är lägre än den i Sverige, hur ska då Sverige veta att de behöver stödja Tanzania? Om begreppet upphör att existera, transformeras det då inte bara till ett det-som-inte-får-nämnas-vid-namn begrepp? Redan idag är det svårt att veta vad en ska säga för att beskriva världen. Många gamla begrepp har blivit just tabubelagda.
Samtidigt som en på ett sätt kan betrakta alla dessa klassifikationer som att de underbygger maktfördelningen i världen, skulle en också kunna se det som ett sätt att visa på den skeva värld som vi lever i. Allt handlar ju om tolkningen. När en säger att västvärlden är mer utvecklad än exempelvis Tanzania kan en välja att analysera varför det är så. Den postkoloniala analysen är inte svår att göra. Därmed skapas förståelse för att vissa länder är mindre utvecklade än andra, det finns ett arv. Därför är det kanske bra med begrepp som utveckling och klassifikationer av det? Det visar på ett gammalt och ständigt pågående utnyttjande från vissa av andra. Det tydligör ett ansvar som den mer utvecklade värden måste ta. De rikare länderna är till allra störta del ansvariga för att många i mitt numera hemland saknar el, rinnande vatten och fortfarande lagar mat över öppen eld (med exempelvis farliga luftrörssjukdomar som följd).
Så kanske behövs det begrepp som beskriver graden av levnadsstandard. Det är inte minst viktigt för hälsa, jämlikhet och demokratisering. Men detta begrepp borde inte blandas ihop med graden av själslig utveckling. För är det något som blivit oerhört tydligt för mig i Tanzania så är det att den fysiska och psykiska utvecklingen inte alltid hänger ihop. Människorna här utstrålar en sådan värme att jag smälter. Mår jag inte bra så vill alla veta varför och frågar hur de kan hjälpa. På samma sätt är den spontana glädjen så lättillgänglig och tillåten. Vi har sjungit en del med en kör i kyrkan här i Bukoba. I fredags hade de insamling till ett barnhem de vill bygga upp. De har spelat in en skiva och inkomsterna ska gå till deras projekt. I fredags hade de konsert och under kvällen kunde gästerna resa sig upp och säga hur mycket de ville bidra med i en mikrofon. Efter varje bidrag hoppade hela kören fram på scenen i eufori. De dansade galet. Mannen vid synten drog på alla möjliga spakar så diverse osammanhängande ljud kom ut. Vid ett tillfälle la sig en av kyrkans medlemmar ner på golvet av glädje!
Förutom värmen och glädjen så finns ett starkt vi-tänk. De tanzanska uttrycken ”we are together” och ”I am because you are” har det individualistiska Sverige mycket att lära av. De betyder att hjälper inte jag dig, så klarar jag mig inte själv. En persons liv är inte möjligt om hela existensen i stort inte fungerar. Vi hjälps åt.
Med dessa tre sociala förhållningssätt som präglar Tanzania, så skulle jag vilja säga att den själsliga utvecklingen är betydligt längre fram i Tanzania än i Sverige. Det bevisar också att det inte finns en typ av utveckling och därmed inte heller ett svar på vad utveckling är.
Tove Tanzania
Stockholms stift
Lämna ett svar