Rakt pa sak: jag tycker det ar oerhort svart att skriva har. Eller inte just pa den har sidan, men om den har resan. Det kanns ju som att poangen med den har bloggen ar att fa en inblick i hur vi som ar ’ute pa faltet’ har det. Men grejen ar att jag vet knappt sjalv hur jag har det. Det ar liksom sa mycket att ta in, hela tiden. Min hjarna ar i standigt ’processing-mode’. Varje gang man vander pa huvudet lurar ett nytt intryck. Darfor har jag dragit mig for att skriva, hur ska man liksom hinna reflektera och komma fram till saker? Jag hade velat blogga om min resa sag i typ…januari. Da kanns det som att man kanske hunnit fa lite perspektiv pa saker.
Det har varit sa otroligt mycket upp och ner rent kanslomassigt. Som en berg-och-dalbana. Vissa dagar ar sa otroligt bra och jag kanner mig lycklig och inspirerad, medan andra dagar kan vara rena motsatsen. Att leva har ar verkligen som att ha akt till tvart-om-landet jamfort med Sverige. Allt ar verkligen annorlunda. Trafik, mat, tid, sociala koder, insekter, natur, tro, familjeliv, lukter. You name it. Det gar verkligen inte att forestalla sig utan att faktiskt ha upplevt det. Och darfor ar jag sa otroligt tacksam over att fa vara har. Detta ar verkligen en unik upplevelse pa det sattet att man kommer kulturen in pa livet, om ni forstar vad jag menar. Jag kan absolut tanka mig att resa pa liknande satt i framtiden. Aven om charter-resor kan vara hur skona som helst om man bara vill ha sol, bad och avkoppling, sa far man endast en liten skymt av verkligheten dar i jamforelse.
Darfor var ocksa lyckan total nar Ola, min underbara pojkvan och sambo, kom hit och halsade pa. Det hade varit omojligt for mig att forklara val hemma igen vilken verklighet jag hade levt i har. Aven om man kan visa bilder och filmer sa hade han aldrig kunnat uppleva lukterna, ljuden, manniskorna. Jag ar sa otroligt glad att han kom hit och delade, om an en liten del, av den har resan med mig och forgyllde min tillvaron i nio hela dagar. Han fick uppleva Manila i nagra dagar innan det var dags for nasta utbytesperiod i Romblon – en o-grupp i mellersta delen av Filippinerna som kallas Visayas, dar han stannade i 5 dagar.
I skrivande stund befinner jag mig alltsa har i Odjongan, Romblon. Jag ar ungefar i mitten av min utbytestid har och hittills har det varit minst sagt handelsrikt. Ola kom och akte igen. Och tva dagar senare beslutade sig Sanna, min resekompis att hon ocksa skulle aka tillbaka till Sverige. Varfor hon tog det beslutet ar en annan historia, poangen ar att helt plotsligt var jag sjalv kvar. Jag tog beslutet att stanna kvar har i Romblon istallet for att sammansluta med killarna dar dom var, och ar. Och det har gatt jattebra! Jag trivs verkligen har. Jag har sa underbara manniskor runt omkring mig som ser till sa att jag har det bra. Bade i min vardfamilj, som jag ska aka pa utflykt med imorgon(!), och alla i kyrkan som jag traffar i princip varje dag. Schemat ar jattebra och kanns (antligen – forsta utbytesperioden ar ocksa en historia for sig) meningsfullt. Jag far vara med i kyrkans olika program samtidigt som jag far erfara deras otroliga natur har. Vilka omgivningar alltsa! Jag har nog aldrig forr upplevt sa vackra solnedgangar som har. De forbluffar varje kvall. Min vardfamilj bor ungefar 3 minuters promenad fran havet sa ni kan ju forestalla er var jag befinner mig vid dagarnas slut…;)
Jag blir verkligen inspirerad av de manniskor jag moter har. Fran aktiva ungdomar till envisa tanter. Inspirerad pa sa satt att jag vill anvanda den inspirationen pa hemmaplan. For jag har insett att det ar inte sa svart att skapa nytt om man bara vill. Och da kommer ofta forandring pa kopet. Jag har ocksa blivit valdigt inspirerad till att verkligen, jag menar VERKLIGEN, ta till fasta pa och uppskatta vilket underbart land vi lever i. Inte bara sett till den standarden vi har, utan jag ar verkligen glad over var svenska kultur. Simpla saker som latt blir osynliga i ens vardag for att de ar en vana. Som overgangsstallen. Som papperskorgar. Som att det ar okej att vara sjalv. Som ren luft. Som en park att sitta i. Som att saga ’du’ till folk. De sakerna har jag insett att jag alskar. De ar hemma. Samtidigt som jag sjalvklart tar med mig nya erfarenheter och synsatt harifran. Som att tid inte ar allt, den finns imorgon med. Som att insekter bara ar just det, insekter. Ofarliga (for det mesta). Som att inget ar ett problem. Som att det ar viktigt att be, och att gora det ofta.
Det mest fantastiska ar att resor och moten manniskor emellan skapar allt det. En djupare forstaelse for det man har, men en insikt i att vanan inte gor det perfekt. Att man kan lara av varandra och att det manga ganger ar en nodvandighet.
Emilia Kaufmann Asp
23 ar, Lunds stift, upplever Filippinerna
Lämna ett svar