Det händer saker här hela tiden! I måndags var jag på fritids hela dagen, vi spelade spel och lekte under förmiddagen och efter lunch såg vi en film. Påväg hem stannade jag och hjälpte till att skyffla sand, laga ett hål i vägen, blanda betongliknande gegga, sätta upp en dörr och bygga ett kök. Några timmar senare och lite trött i kroppen tänkte jag att det vore skönt att gå på yogan med tanterna men det var inte direkt skönt. Värsta träningspasset! Avslutade med capioera, samba och lite skönsång innan vi promenerade hem under stjärnorna.I tisdags fixade vi ungdomar med lite pyssel. Klippte, klistrade, målade och skrev ut saker att ta med inför helgen. Scheman över aktiviteter, matlagning och sånger etc. Till lunch åt min mor en hel kycklingfot och jag trodde att jag skulle kräkas. Efter lunchen promenerade vi ner på stan för att kika på loppis ett par timmar och påvägen hem satt en man och visslade i eftermiddagssolen. Första gången jag hört någon vissla här! I onsdags hade vi besök av en tysk som jobbar för organisationen som finansierar projektet här. Tänker att det är han som är gäst här, så hemma känner jag mig.. Egentligen är det nog mer hans stad än min! Han pratade i alla fall lyckligtvis engelska så jag har fått en övergipande bild av hela organisationen och vi har diskuterat alla frågor jag velat ha svar på. Så skönt att kunna uttrycka mig, att bli förstådd och att få svar. Vi promenerade sedan lite på stan och såg sedan på när kidsen spelade fotboll. Under kvällen var det mässa i kyrkan och sen packade vi allihopa våra väskor inför helgen. Tysken for vidare torsdag morgon. Torsdagen som förövrigt var en enormt lång dag. Jag, Ruty och Waldimir storhandlade i flera timmar, gjorde ärenden i centrum och packade alltsammans. Vi åt inte lunch förrän klockan tre, sedan sov jag en timme som en kubbad säl. Under kvällen hade grannen förlovningsfest som jag kikade in på och blev begravd i sötsaker innan jag var tvungen att springa iväg till bussen och alla andra. Under kvällen kom vi fram till den lägergård vi spenderade helgen på. Som ett stort amerikanskt hus med stor verandra fast utan staket med hängmattor runt hela huset.
Helgen har sedan varit lugn och skön men lång på något vis. Hemlängtan har gått i vågor under hela veckan trots att den mest kantats av fina upplevelser och ögonblick. Under morgnarna i helgen har vi haft långa frukostar utomhus med sånger och instrument, förmiddagarna har fortsatt liknande med aktiviteter kring bibeln/bön/andaktsliknande och med mycket musik. Vi har fått föreläsningar av gäster och fått chansen att reflektera själva kring frågor (jag med några ord tyska och mycket Google Translate) Under fredagseftermiddagen avbröt vi för att fira Helouisa som fyllde två år och gled småtrötta in i helgkänslan (som konstigt nog aldrig försvinner oavsett vart man är, om man jobbar eller har semester). Under eftermiddagarna har vi annars badat, spelat fotboll, sjungit/spelat, läst i en hängmatta (bara jag) eller jagat små barn. Under lördgaskvällen firade vi en årlig tradition som innebar rutiga skjortor och påskkärrings-prickar på kinderna, massvis med mat och dans. Jag som inte är någon utsökt dansare på något vis välte hälften av mina partners och trampade samtliga på tårna. Fantastiskt kul kväll! Under söndagskvällen hade vi mässa och jag kunde inte låta bli att sakna min fina hemförsamling något enormt när vi avslutade med en klassisk kram-ring. Alla öste fina ord över varandra och jag förstod inte ens hälften av hälften men alla stortjöt så jag gissade. Wow!
Det har varit en jättefin vecka och helg men mitt tålamod har börjat tryta lite. Det är för det första tufft att inte förstå språket men det som gör det klurigare är den totala oförståelse som möter mig. Dessa människor kan portugisiska och har aldrig behövt eller haft möjlighet att lära sig andra språk så det förstår som inte mitt problem. Hur svårt kan det vara, tänker de. Det är folk kring mig hela tiden, det finns ingen plats att vara själv, att gå undan (får inte gå på stan exemeplvis, när jag frågade tittade de på mig med stora ögon, skrattade och sa att jag var galen..), eller att vara tyst. Det är ljud och röster dygnet runt och vi är uppe från 6-7 på morgonen till strax innan midnatt, inte ens då är det tyst. Jag älskar dessa möten med nya människor där vi får klura lite för att förstå varandra och jag känner hur jag växer i mig själv, som om jag växer ikapp det vuxen-skinn jag fått lite för tidigt. Jag är bombsäker på att jag kommer få fler infallsvinklar på detta när jag kommer hem och kan landa bättre men just nu är det tufft och det orkar/vill jag inte stick under stol med. Ibland känns det olagligt att längta hem då detta är en sådan superchans. Det ÄR en superchans och jag tror att detta är enda sättet att växa, men lite två steg fram och ett steg bak-känsla den här veckan somsagt. Känslan är tack och lov övergående och nu under morgonen har jag haft chans att ha lite kontakt med Sverige igen, svara på meddelanden och mail, uppdateras i andras vardag och berätta om Gravatá.
Nu har jag 1,5 vecka av vardag jag ska sy ihop sedan väntar en annan stat nästa helg då vi är nio stycken ungdomar som far iväg på ungdomskonvent. Sedan sista veckan här, och slutligen ett par dagar i Curitiba innan Sverige. När jag ser det så vill jag ändå inte hem på något vis, jag känner mig ändå hemma. Helt klart blandade känslor!
barnen lär tysken capioera!
capoiera
gravatá
gravatá
gravatá
gravatá
efter måndagens träningspass!
”på min gata i stan” som Lotta säger
här bor jag!
fritids
gravatá
kokosnöt!
gravatás Jesus
fotboll med kidsen
fem vagnar shopping!
helg!
lite reflektioner
och bibelstudier
tjuväter på tårtan
tidig påsk!
models
spelade teater efter dagens aktivitet
kramring (PS saknar Grödinge församlings kramring!!)
Lämna ett svar