Imorgon aker jag ivag pa en liten resa i tre dagar. Jag ska besoka ursprungsbefolkningen och fa upptacka deras kultur! Det bor pa en annan o som heter Mindoro och resan dit tar cirka 3 timmar med bat. Det ar en ganska liten bat vad jag har forstatt sa jag hoppas verkligen havet kommer va sa snallt att halla sig valdigt lungt… Val framme kommer vi, jag och min kompanjon Sharon, att transporteras vidare med bil. Tydligen ar sakerhetsrisken for mig ganska hog under den har resan, men biskopen har lovat mig att alla nodvandiga atgarder ar vidtagna. Det ar jag som foreslagit resan efter att jag fick hora att tva andra tjejer, som var har for ett eller tva ar sedan i samma program som jag ar, hade akt ivag. Och kan dom sa kan jag! 😉 Det ska verkligen bli jattespannande, jag har hort att deras kultur ar valdigt annorlunda fran den ovriga filippinska som jag mott har.
Jag har spenderat den senaste veckan med att konstruera vykort. Efter att forst ha sokt igenom hela byn och fatt inse att det helt enkelt inte finns har. Det blev ett helt litet projekt av det, som involverade en hel del folk, men nu har jag antligen fatt ivag dom! Nu far jag bara hoppas pa att de nar Sverige, helst innan jag gor det…
…for snart aker jag hem! Det gar inte att sticka under stolen med att jag har en valdig hemlangtan. Har Borta har varit valdigt Bra men Hemma ar anda alltid Bast! Haromdagenblev jag ihopmatchad med en amerikansk tjej som ar har fran Seattle via en NGO darifran. Vi har spenderat en del tid ihop pch det har varit sa skont att fa prata om hemlangtan med nagon! Hon har dock varit har ett ar redan och ska stanna ett ar till. Men hon kan liksom verkligen relatera till alla de faser jag kant att jag gatt igenom har. Och hon kan forsta de skillnader jag pratar om jamfort med ”den vasterlandska kulturen” (om det ens nu finns ett sadant fenomen egentligen, kanns laskigt att skriva i alla fall) som ar sa svara att konfrontera eller ens forsta. Det har bara varit valdigt skont att fa veta att det inte bara ar jag som kant sa som jag gor, att det inte ar mig det ar fel pa liksom. Ibland har jag kant mig som en bortskamd liten skitunge for att jag tankt och kant i vissa banor, men nu kan jag atmonstone fa vara det tillsammans med nagon. Fast det ar vi saklart inte egentligen!
Jag har borjat kunna sortera mina tankar och kanslor, om an bara lite grann. Och framforallt har jag borjar acceptera det jag tanker och kanner. Och da blir det mycket lattare att ta itu med fragan ”varfor”. For jag vill ju veta vad mina reaktioner grundar sig i, det ar ju det som ar sa intressant. Det ar da man kan konfrontera sina fordomar och antagelser (ar det ett ord?) tror jag. Det ar darfor moten i alla sorter ar sa otroligt spannande. for att de leder till syvene och sist till sjalvgranskning, och forhoppningsvis kan man liksom uppgraderas till en lite battre version av sig sjalv! Sa tanker jag i alla fall, och det ska bli sa spannande att se vad denna tre-dagars resa kan komma att ge for uppgradering!
Emilia Kaufmann Asp, 23
Lunds stift, upptacker Filippinerna
Lämna ett svar