Vi har bara varit i Manila i ungefär tre dygn, men ändå har mycket hunnit hända. Vi välkomnades på flygplatsen av representanter från kyrkan som hängde fina pärlhalsband runt halsen på oss. Detta för att Filippinerna kallas ”the pearl of Asia”.
Sedan ankomsten har vi ätit mycket ris och nudlar, med diverse olika tillbehör, t.ex. bananketchup. Vi har träffat många olika mycket trevliga människor. Vi har gått och åkt runt och fått se ganska mycket av staden.
Intrycket är att det just är så mycket. På gatorna är det precis fullt med bilar och människor. All trafik gör luften tung av avgaser. Därför står en näsduk att hålla för munnen när man andas högt på inköpslistan.
Mängden människor är nästan ofattbar. För att det skulle vara såhär mycket folk på gatorna i Sverige skulle det krävas att det var julhandel, kortege vid ett kungligt bröllop och firande av ett VM-guld i fotboll på en och samma gång. Med tanke på att de som nästa gång kommer ställa till med kungligt bröllop ännu inte uppnått tvåsiffrig ålder och att det är 21 år sedan Sverige senast stod på pallen i VM känns det ganska osannolikt att det skulle bli en sådan folkmängd på gatorna. Speciellt i och med att de två senast nämnda händelserna troligtvis aldrig kommer att sammanfalla med julhandeln…..
Men här i Manila känns denna myckenhet på något sätt naturlig. Ingen visar några tecken på besvär eller obehag över att behöva trängas lite. Det är nog bara vi från rymliga stå-med-tio-meters-mellanrum-när-vi-väntar-på-bussen-Sverige som ens tänker på det. Detta är filippinarnas vardag, och det är ju precis den vi är här för att dela. Att man ibland behöver gå ner bland bilarna för att trottoaren inte räcker till kan vara lite otäckt, men det är ett äventyr, och man behöver i alla fall inte oroa sig över att vara ensam 🙂
Lämna ett svar