Hej världen!
Vi lever och har det bra i Tanzania. Vi har nu varit här i över 2 veckor och jag fortsätter att imponeras av Guds skapelse. Tanzania är inget vanligt land. Tanzania är ett land med enastående naturfenomen och underbar natur, ett land som tycks ha fått lite extra krydda ur burken märkt med ”gästvänlighet” och ett land bestående av glädje, skratt och musik. Vart vi än kommer är omgivningen häpnadsväckande, människorna genomtrevliga med ett stort leende på läpparna och musik är ett måste i varje tillställning.
Den senaste veckan har spenderats i Kyaka hos våra första värdfamiljer. Vi blev alla placerade i olika familjer men vi bor i princip grannar så att träffa varandra är inget större problem. Alla familjer är jättetrevliga och åtminstone 2 i varje familj kan helt okej engelska så kommunikationen fungerar relativt bra.
Här i Kyaka har vi fått vara med om både det ena och det andra och vi har fått komma in i vardagen mer.
Tvätta, sopa och laga mat är nu vardagssysslor istället för att vi ska bli serverade allt och det känns jätteskönt.
Vi har alla utsatts för smärre prövningar när det gäller bland annat maten då det ofta serveras hela små silverfiskar, köttbitar som till 97% består av senor och vi har även fått smaka på en och annan inälva. Men som en uppkompning till det hela så tillkommer avokados tre gånger så stora som hemma, passionsfrukt i mängder och riktigt saftiga ananaser m.m så det går ingen nöd på oss. Vi får ungefär vid varje måltid höra att vi äter för lite och måste tjocka på oss så våra värdmammor har börjat lassa på mat i alla olika former.
I veckan har vi även fått testa på kändislivet och jag tror vi alla kan säga som så att vi förstår varför kändisar ibland gömmer sig och inte orkar med alla människor. I söndags åkte vi nämligen till en by där vi inte kunde gå någonstans utan att ha 30 människor runt omkring oss. Barn som vuxna.
När flera mammor sträckte fram sina barn för att vi skulle hålla i dem trots att barnen var livrädda för oss och grät, skar det i hjärtat. Jag ville trösta barnen men i och med att jag var orsaken till deras gråt var det ingen lösning. Jag ville bara springa därifrån så att barnen skulle känna sig trygga. Jag ville säga till mammorna på skarpen att inte skratta åt sina barn för att de är rädda. Men vad kan jag göra? Inte särskilt mycket. När man inte kan gömma sig, tala språket och inte heller flippa ut helt var det bara att försöka stå ut.
Sådana upplevelser är riktigt jobbiga och kräver mycket energi men jag tror även att det är de jobbigaste stunderna som gör en större som människa.
Men för det mesta trivs vi som fiskarna i vattnet och försöker bara njuta och uppleva så mycket som möjligt. Vi har redan fått i mycket i våra bagage såväl erfarenheter och minnen som vackra kläder så vi fundera på hur vi ska få plats med allt. Men det är ett senare problem.
Nästa vecka väntas ombyte av familj och omgivning då vi åker vidare på Kashenye.
Massor med kramar till er alla
Tanzaniagarizarna genom Malin
Lämna ett svar