Vart tog tiden vägen? Vistelsen i första värdstiftet, värdförsamlingen och värdfamiljen är redan slut. Då är det bara en kvar. Visserligen kommer den andra vistelsen vara något längre, men ändå. Tiden ter sig helt annorlunda här. Det känns som att vi nyss kom hit. På samma gång känns det som att vi spenderat en evighet här. Att samla på sig denna mängd upplevelser och intryck borde egentligen ta ett halvt decennium. Med andra ord är det ganska intensivt. Men inte utan det stundom gått långsamt. Vissa dagar har definitivt haft en stark snigelfartsprägel.
Jag känner mig lite som ett gammalt hederligt VHS-band, fast på snabbspolning. Jag kan se allt som händer, fast hänger ändå inte riktigt med. När man sedan trycker på play och allt spelas upp i normal hastighet förvandlas den normala farten till sengångarhastighet. Inte konstigt att hjärnan emellanåt är lika snurrig som om man åkt virvelvinden tio gånger i rad.
Men detta är en härlig karusell! Sedan i måndags har jag, Felicia, Lina och Linnea varit återförenade alla fyra. Vi har spenderat två dagar på ön Panglao där vi har utvärderat, pratat och slappat. Jag tror jag talar för oss allihopa när jag säger att det var väldigt gött att få hänga på stranden och göra mest ingenting. Stänga av hjärnan en stund och ladda batterierna.
Nu är vi tillbaka i Manila för en vecka av Catholicity and Globalization, visumförlängning och lite fritid. Sedan väntar ännu mer äventyr i, för oss, nya delar av landet!
Lämna ett svar