Igår var dagen då det var dags att förlänga våra visum. Kanske inte den roligaste aktiviteten men det är ju trots allt ganska bra att ha ett visum som är giltigt för hela vistelsen, så att de hux flux inte får för sig att sparka ut oss.
Så i den kalabalikartade morgontrafiken gav vi oss iväg till Department of Immigration. Till att börja med skulle vi fylla i en massa papper med personuppgifter, när vi kom till Filippinerna, hur länge vi ska stanna med mera och så vidare. Inget konstigt med det, bortsett från en sak. Det fanns inte en enda penna att tillgå. Ett av de ställen i hela Manila där det fylls i flest papper, och det finns inga pennor. Mycket intressant.
Som tur är hade våra filippinska kompanjoner med sig det, så vi fyllde i papper för glatta livet och lämnade in dem. Allt var frid och fröjd och vi fick våra kvitton. Kalaset gick på en sisådär 8000 pesos. Dock hade damen i lucka 27 som processade mina papper tagit sig friheten att slänga på en extra avgift på 2000 pesos. Detta för att hon inte tittat tillräckligt noga i mitt pass och sett att jag faktiskt redan hade ett visum och därmed inte brutit mot några regler. Ett slarvfel från damens sida, och vips så resulterade det i en dubbelt så lång process.
I och med att uppgifterna redan var inkörda i något system var det bara till att fylla i nya papper och lämna in dem i lucka 6. Där slängde någon en blick på dem och skickade vidare mig till lucka 11. Vid lucka 11 blev det en timmes väntetid, sedan åkte jag upp till våning 3. Ytterligare en person tittade på papprena, gjorde någon komplettering och skickade ner mig till våning 1 och lucka 11, igen. Sedan var det dags för våning 3 en gång till, och en halvtimmes väntan där. Efter cirka två timmars flängande upp och ner och fram och tillbaka hade någon till sist lyckats klämma dit några handskrivna rader i mitt pass om att en korrigering gjorts. Sedan kunde jag äntligen gå tillbaka till damen i lucka 27, få ett korrekt kvitto och betala för det jag skulle och sedan vänta den timme det tog att få det nya visumet inklistrat i passet.
Det blev en himlans karusell, men man fick ta det lite med en klackspark. Det var så typiskt Filippinerna. Organiserat kaos. För mig som är pedant och ordningsmänniska ut i fingerspetsarna känns det ofta som att ingen har koll på någonting här. Men uppenbarligen hade de ett system, om än omständigt, för till sist löste det sig. Ingen idé att bli grinig och klaga, för det hade inte påskyndat processen. Filippinare utför över lag inte saker i hast utan det tar den tid det tar. Inget man kan göra något åt. Däremot kan man bestämma över sitt humör, och ett skratt eller leende gör att väntetid går mycket fortare.
Hur som helst är nu visumen förlängda och vi kan lagligt stanna här till 29:e december om vi så skulle vilja. Vi mår fint och trivs som fiskarna i vattnet, så vem vet hur länge vi egentligen blir kvar?
Lämna ett svar