Idag är det en vecka kvar tills vi flyger hem. En vecka. Sju dagar. 168 timmar. Det är med samma skräckblandad förtjusning vi längtar efter Europa, som vi såg fram emot Afrika. Tanzania har blivit vårt hem. Kagera har blivit vår trygghet. Bukoba har blivit vår vardag. Vallentuna, Borensberg och Lannaskede kommer att finnas kvar med samma miljö, samma omgivning och samma människor, men vi är inte samma Felicia, Malin och Anna. Stockholm, Linköping och Växjö kommer för alltid att vara förändrat i våra ögon, och Sverige kommer aldrig någonsin att bli samma land som vi lämnade för snart tre månader sedan. Alldeles för mycket har hänt. Vi har sett, hört och upplevt ting som har förändrat våra värderingar, våra relationer och våra personligheter. Vi har delat hysteriska skratt, salta tårar och energislösande irritation med varandra. Vi har fånat oss, kramats och förälskat oss i våra medmänniskor. Vi har genomgått stora förändringar. Och det har Europa också gjort.
Varje dag har vi haft möjligheten att träffa nya människor. Ibland träffas vi i samband med vårt program, ibland träffas vi på marknaden och ibland träffas vi på gatan. Vi hälsar på swahili och pratar med hjälp av en kaosartad röra av engelska, swahili och handgester när vi inser våra skilda språkkunskaper. Men människan är en nyfiken varelse, och vid nästan varje möte har vi fått frågan om vilken som är den största skillnaden mellan Sverige och Tanzania. Kanske förväntar de sig ett svar som ingriper välfärd, trygghet eller skolgång. Kanske vill de bli inspirerade. Kanske vill de lära sig. Men detta är inte de största skillnaderna som vi har valt att betona. Det finns någonting annat som vi har uppskattat, något som vi blivit inspirerade av och något som vi har att lära oss av: gästvänligheten. Den finns överallt, i det lilla som i det stora. Den finns där när vi blir inbjudna till att dela en måltid. Den finns där när vi blir inbjudna till dela våra berättelser. Den finns där när vi blir inbjudna att värma oss i de mest trånga hushåll. Den finns outtalad i det lilla ordet karibu. Ordet som är ett löfte om vänskap, gemenskap och kärlek. Inbjudan, ordet och löftet som säger: ”Jag ser att du inte har någonting i dina händer. Jag har inte mycket, men jag vill dela det med dig. Allt mitt är ditt. Dela din hunger, din kyla och din historia med mig, så ska jag dela min lycka, mat och eld med dig.” Det är lika vackert varje gång och jag fylls alltid av tro, hopp och kärlek. Tro på att mänskligheten faktiskt inte är helt igenom ond, hopp om att världen snart blir trygg och kärlek för mina medmänniskor. Tänk om det kunde fungera likadant på andra sidan jorden. Tänk om Europa kunde öppna upp sina gränser, om länderna kunde öppna upp sina kontroller och om människorna kunde öppna upp sina hjärtan. ”Jag ser att det du en gång kallade för ditt hem, inte längre är en trygg plats att leva på. Du är välkommen att bo här. Jag har inte mycket plats, men jag vill dela mitt hem med dig. Allt mitt är ditt. Dela dina bekymmer, dina bördor och din ensamhet med mig, så ska jag dela min glädje, värme och kärlek med dig. Tillsammans är vi aldrig ensamma.” Vi kommer från olika delar av världen, men vi är ändå medmänniskor, systrar och bröder. Vi har ett gemensamt ansvar över vår jord och över varandra. Det är lite häftigt.
Om en vecka, sju dagar och 168 timmar befinner vi oss ombord på planet som ska ta oss från vårt ena hem till vårt andra. Men Tanzania har en vecka på att fortsätta ta hand om oss. Tanzania har sju dagar på sig att fortsätta förändra oss. Tanzania har 168 timmar på sig att fortsätta fylla oss med Imani, Tumaini och Upendo. Påminnelsen av dessa tre finns alltid i vår vardag, alltid runt min armled och för evigt i mitt hjärta.
”Om en invandrare slår sig ner i ert land, skall ni inte förtrycka henom. Invandraren som bor hos er skall ni behandla som en infödd. Du skall älska henom som dig själv.” – Tredje mosebok 19:33-34
Kramar, gemenskap, ansvar, kärlek och världsfred,
Tanzaniagärizarna genom Felicia
Lämna ett svar