Halvtid i Tanzania

Hej hopp vad tiden går när allt är nytt! Halva tiden har redan sprungit iväg här i Tanzania och de fyra veckor som återstår känns som noll och ingenting. Nu gäller det att insupa allt vi får vara med om och försöka kapsla in det i minnet.

Här i Tanzania så flyter vardagslivet på bra. Vi har hittills hunnit med att på i vår första helg i Bukoba, en orienteringsvecka på Ntoma College, 2 värdförsamlingar och familjer (2 veckor i Muleba och 2 veckor i Rwantege) samt semester i Serengeti och några vilo- och utvärderingsdagar i Bukoba. Just nu befinner vi oss i vår tredje värdfamilj, i Ilemera Parish. Förutom semestern i Serengeti har vi bara rört oss runt i Kagera-regionen och det nordvästra stiftet av ELCT (evangelisk-luterska kyrkan). Det är nämligen dem som är vår ”värdkyrka” här i Tanzania. Det finns både för- och nackdelar med att bara bo i ett stift. Fördelarna är att en lär känna den lokala kulturen mer, så som det lokala språket (kihaya) och traditioner. Nackdelen är att det inte riktigt blir representativt för hela landets kultur. Men oavsett så är jag väldigt tacksam för att få vara här och för allt jag får lära mig och ta del av.

Alla fyra, Louise, Oskar, Hanna och jag, har följts åt under hela vistelsen. Vi har gjort nästan allt tillsammans och bott i par i två olika värdfamiljen på varje ställe. Hanna och jag har i både Muleba och Rwantege delat säng (som inte varit tänkta för 2 personer). Det har varit lite trångt och varmt ibland, men allt går och jag har trivts bra med det. Dock var det väldigt skönt att få ett eget rum och en egen säng under vår vilo- och utvärderingsvecka i Bukoba. Även att få ha en riktig dusch, en sitt-toalett och ett handfat med rinnande vatten kändes väldigt lyxigt. Den senaste månaden har vi duschat med spann och skopa och gått på toa i ett hål i marken. Men som sagt: allt går, och det känns bra att få prova på hur det faktiskt är att leva här. Då blir det mer på riktigt!

Något som jag förvånas över varje dag är den otroliga gästvänlighet och glädje som vi möter överallt här. Under våra 2 veckor i Rwantege bodde vi hos en helt fantastisk kvinna – Frjden Nsangila – som gjorde allt i sin makt för att vi skulle trivas och må bra. Det som däremot ofta blev en barriär mellan oss var språket. Hon och hennes familj talar bara swahili och kihaya, vilket satte stopp för oss att kommunicera på mer avancerad nivå. Det gjorde mig lite ledsen i hjärtat ibland, då det fanns så mycket som jag ville säga och prata med henne om. Men trots det kände jag att vi klickade. Även om vi inte talar samma språk så kunde vi mötas i skrattet. Skratta när vi inte förstod, eller bara när vi haft en bra dag. Hennes enorma gästvänlighet och glädje kommer finnas kvar länge hos mig, som en påminnelse att man måste inte alltid förstå varandra för att vara medmänniska.

Vad som har blivit mer uppenbart för mig här är klasskillnaderna. Människor har generellt sett inte så mycket pengar och ibland känner jag mig som Joacim von Anka när jag drar upp min plånbok full med tanzanianska shillings på marknaden. Standarden på husen är väldigt olika. De hus som vi bott i har varit rejäla cement/tegelhus, med elektricitet och riktiga fönster. Grannens hus har ibland bestått av lerväggar och gräsgolv. Så det är en salig blandning och inte direkta områden där ”rika” respektive ”fattiga” bor. Vi har besökt ett flertal familjer som lever såhär och det känns väldigt långt ifrån den verkligheten som vi lever i hemma i Sverige.

Det är så mycket jag vill berätta och skriva om, men det känns som att mina ord inte riktigt räcker till. Tanzania är ett fantastiskt land och man måste själv komma hit för att se och få uppleva känslan av tacksamhet och glädje som jag fylls med här. Jag hoppas jag har kunnat förmedla lite av den känslan och om det är någon som undrar något så är det bara att höra av sig!

Kram från Maja