Nästan hela utbytestiden här i Brasilien har passerat. För min del har det varit full rulle hela tiden och jag har inte hunnit haft tråkigt en enda stund. Därför kommer tiden för reflektion nu, när jag endast har några dagar kvar i värdförsamlingen och schemat är glesare. På söndag åker jag till Curitiba för att möta upp de svenska och brasilianska deltagarna samt den brasilianska handläggaren för programmet för ett par dagars avslutningsseminarium. I mitten på nästa vecka flyger vi hem till Sverige igen.
Jag med staden Jaraguà do Sul i bakgrunden.
Mina tre månader här i Brasilien har varit uppdelade i två perioder, ungefär en och en halv månad i två olika värdförsamlingar och familjer. Första perioden spenderade jag i delstaten Santa Catarina i södra Brasilien, i en stad vid namn Jaraguà do Sul. I samma stad var också Martha placerad under första perioden, men vi bodde hos olika familjer och hade skilda värdförsamlingar. För den andra perioden förflyttades jag ensam norr ut, till sydöstra Brasilien och till landets folkrikaste delstat, São Paulo. Jag placerades i Campinas, en storstad i närheten av metropolen São Paulo. Min värdförsamling här ligger mitt inne i Campinas centrum, tillskillnad från min första värdförsamling vars socken sträckte sig ut på landsbygden. Under min utbytestid har jag alltså gått från landsbygds- till storstadsförsamling och jag tycker verkligen att det har varit superkul att få ta del av dessa två olika perspektiv.
Jag med São Paulo i bakgrunden, Brasilien och Sydamerikas största stad.
Mycket annat skiljer sig också mellan de olika platser jag varit på. Klimatet är en del, det är mycket varmare här i São Paulo än vad det var i Santa Catarina. Delvist beror det på årstiden, då jag var i Santa Catarina var det tidig vår och nu är det nästan sommar, men södra Brasilien har ändå ett kyligare klimat än sydöstra. Första veckorna frös jag faktiskt, jag hade väntat mig värme i detta tropiska land och kylan kom som en chock. Värst var det första dagen i Brasilien, då vi landade i Porto Alegre och det var kallare där än vad det var då jag lämnade Sverige. Jag är glad att min mamma övertalade mig att ta med mig en jacka, annars vet jag inte hur jag skulle ha klarat mig. Nu, här i Campinas, är det istället tvärt om – värmen är närmare outhärdlig och jag har lyckats bränna mig två gånger.
Jag (till vänster) och Martha på Oktoberfest i Blumenau.
En annan skillnad mellan de båda platserna är att Jaraguà do Sul har en stark germansk kultur som inte finns här i Campinas. Att det fanns så mycket tyskt inflytande var också något som förvånade mig ordentligt. Man åt surkål med den övriga brasilianska maten, de älsta husen var byggda med tysk akritektur och många av den äldre generationen talade tyska. Detta är ett arv från de tyska invandrana som kom till Brasilien i slutet på 1800-talet. Och de är riktigt stolta över sitt tyska arv, ofta vid festtillställingar dansas tyolerdans och de firar till och med Oktoberfest! Jag och Martha gick på invigningen av Oktoberfest i grannstaden Blumenau, vilket var hur häftigt som helst! Här i sydöstra Brasilien finns inte alls den tyska kulturen som det gör i landets södra region, eftersom det inte finns lika många tyskhärstammande brasilianare här som det finns där. Den luthersk evangeliska kyrkan i Brasilien finns också i mycket mindre utsträckning här än i södra Brasilien, vilket har samma anledning. Det är främst den tyskhärstammande befolkningnen som är medlemmar i den lutherska kyrkan.
Tyrolerdansuppvisning på församlingens årsfest i Jaraguà do Sul.
Dagarna under utbytestiden har ändå sett ut på liknande sätt, trots olika platser. Jag har gjort olika aktiviteter och besök tillsammans med antingen familjen eller värdförsamlingens präst, både inom och utanför kyrkan. Jag har bland annat deltagit i kyrkans olika grupper (i Jaraguà do Sul särskilt i ungdomsgruppen JULU), gjort dagsutflykter till närliggande städer, följt med mina värdsyskon till gymnasieskola och universitet och jag har varit på både socknens familjeläger och stiftets ungdomsläger. Här i värdförsamlingen i Campinas har jag också deltagit i kyrkokören och jag har också fått vara med och uppträda med dem!
Mycket tid har jag också spenderat med värdfamiljena jag har bott hos och på så sätt har jag också fått en väldigt god inblick i brasilianskt vardagsliv. Många av rutinerna är jag sedan länge bekant med, andra har varit helt nya och vissa är unika för just den familjen. Båda familjerna som jag har bott hos är familjer med ungdomar/barn och jag har också mottagits och behandlats som en dotter i familjen. Att jag kan portugisiska har varit en fördel i många situationen och har verkligen hjälpt mig integrera med familjerna, redan från dag ett kände jag mig som en del av dem. Jag har också fått följa med och träffa familjens släktingar, på flertalet släktkalas har jag fått presentera mig och svarat på nyfikna frågor om det kalla land jag kommer ifrån. Alla möten har genomsyrats av kärlek och värme, jag har känt mig välbemött och omhändertagen av alla människor jag träffat.
Tillsammans med min värdfamilj i Jaraguà do Sul.
Tillsammans med mina värdföräldrar i Campinas.
Sammanfattningsvis är jag mycket tacksam för dessa tre månader. Jag har hunnit se och ta del av otroligt mycket och har skapat många fina minnen. Allt har varit mycket lärorikt, jag har träffat många, nya, inspirerande människor och fått vänner för livet.
/Sofia dos Santos, Strängnäs stift
Lämna ett svar