Innan avresan till Brasilien blev vi i utbytet förberedda på många kulturella krockar. Dels blev vi varnade om bristen på toalett för vissa stipendiater, eller att i vissa länder uppfattas ögonkontakt som direkt flört. Men i ett öppet land som Brasilien, och mig förberedd på det värsta, kan inte mycket krocka. Eller?
””Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden.” Känner ni igen den? Sinnesrobönen är en bön som används av kristna världen över. Genom detta mantra kan man reflektera mycket över sin vardag.
Umgänget i Niterói bjuder till mycket jag inte kan förändra, rent kulturellt. Lyckligtvis är detta många saker som jag har väldigt lätt att acceptera, och oftast uppskatta. Kindpussarna är en kutym som jag aldrig trodde jag skulle komma så snabbt in i som jag faktiskt har gjort. Nu hade det känts underligt att inte hälsa alla damer i kyrkan med två pussar på kinderna. Dessutom börjar jag uppskatta den brasilianska tiden. Denna innebär i praktiken att de flesta möten börjar ordentligt en timme efter utsatt tid. I början var det frustrerande och stressande, och man fattade inte hur folk stod ut. Genom att samtala eller läsa en bok fördrivs denna tiden blixtsnabbt.
Något som elever – från skolor vi samtalar och diskuterar på – tycker att vi ska ta med oss till Sverige, utöver väder och stränderna, är hjälpsamheten vi stöter på här i vår vardag. När vi har problem att hitta rätt buss dröjer det inte länge innan 10 brasilianare tar tid från sin vardag till att hjälpa oss. Detta är ett exempel från folket vi möter här. Även fast brasilianarna generellt är upptagna med telefoner likt svenskar så blir det ofta samtal i kollektivtrafiken med diverse människor
Det som är svårt att acceptera, för mig från min svenska kultur, är bland annat den stora sockerkonsumtionen. Till frukost är det inte ovanligt att prästen vi bor med erbjuder oss en ”sonho” vilket innebär en kompakt semla fylld med söt kräm och doppad i socker. Till vår präst underhållning har vi börjat göra gröt varje morgon istället, för här ses gröt som främst bebismat. Vi gör vår lilla del i att förändra det vi inte kan acceptera.
I den brasilianska kontexten finns det mycket som är totalt oacceptabelt för mig, och säker många andra. Här ses polisen och armén som ytterligare en våldsaktör i ett drogkrig som drabbar stora delar av lokalbefolkningen. De flesta är rädda för att gå ut om kvällarna, och rån med dödlig utgång är tyvärr inte ovanliga. Många jag pratat med anser att stora företag suger ut pengar ur befolkningen, så många tvingas bo i favelor – vilket är det brasilianska ordet för slum. Ofta visas det i nyheter att staten korrumperar bort mycket av skatterna, och exempelvis sjukvård är ett privilegium istället för en rättighet här. Många talar om att politiker ger sig in i politiken för att tjäna pengar, istället för att skapa ett rättvist samhälle för alla, och många unga växer upp mitt i drogkriget. Hur ska detta läge kunna förändras?
Vår pastor förändrar våldet han inte kan acceptera. Pastor Francisco Santos driver ett projekt som kallas ”Utbildning för fred”. Genom att utbilda om hiphop-kulturens möjligheter till utryck genom exempelvis poesi och dans bildar han ett samhällsklimat där våld inte behöver användas. Våra värdbröder kan inte acceptera att kapitalismen exploaterar arbetare. Därför har de startat ”Comuna 76”, ett företag där de bland annat säljer hamburgare, öl, tandvårdsprodukter – där allt är veganskt och det mesta hemproducerat. För en av våra värdbröder är det jobbet det enda han har, som tillåter han att fortsätta studera. Gemensamt för projekten är att de skapar den världsbild de vill ha.
Personligen kan jag inte acceptera den groteska överkonsumtionen av plastpåsar här, därför tar jag med mig min stora väska till mataffären. Jag kan heller inte acceptera att personer inte får utrymme att berätta sina historier här, därför kommer jag prata om just dem när jag kommer tillbaka till Sverige. Sist kan jag inte acceptera vissa äldres människosyn när de yttrar sig om exempelvis homosexualitet, därför tar jag debatten och öppnar upp för dialog på min brutna portugisiska.
Nu var det bara det här med att få förstånd att inse skillnaden mellan det man kan och inte kan förändra…
Tiden i Niterói börjar gå mot sitt slut. Det har varit en intensiv och otroligt givande tid här. För varje dag som går hittar man mer och mer sin plats här i storstaden. Nästa äventyr bär av mot en stad i södra Brasilien som heter Giruá. Denna stad är både liten, ca 20000 invånare, och har en markant annorlunda kultur. Det ska bli spännande att dela liv med dem och se vad de gör för att ändra sin omgivning där.
Abracos do Otto.
Lämna ett svar