Mitt engagemang i kyrkan har sett olika ut under olika perioder i livet, men sträcker sig tillbaka enda från födseln. Tiden som ung ledare efter konfirmationen är mina mest betydelsefulla år i kyrkan. Jag var ung ledare för en musikalkonfirmationsgrupp och kombinationen musikal och kyrka var någonting som passade mig bra. Mina tidigare erfarenheter av svenska kyrkan var det som inspirerade mig till att söka ung i världsvida kyrkan. Det var min syster som för ett år sedan informerade mig om att programmet fanns. Jag gick då sista året på teknikprogrammet och var otroligt stressad över skolan, studenten och framtiden. Efter att ha läst lite på hemsidan så bestämde jag mig för att söka, utan att egentligen vet alls mycket om programmet, och i maj fick jag reda på att jag var en utav 2017 års stipendiater.
Den 7 september påbörjade jag min resa från Arlanda till Manila, Filippinernas huvudstad och fortsatte sedan till Nueva Ecija, Palawan och Ilooucs Northe. Jag reste tillsammans med två andra svenska deltagare Simon och Erik. Ibland bodde vi i samma värdfamilj och ibland inte. Gemensamt för alla värdfamiljer var att de var aktiva medlemmar i kyrkan IFI. IFI- Iglesia Filipina Independiente, en oberoende kyrkan i Filippinerna har varit en systerkyrka till svenska kyrkan sedan 1905. Kyrkan beskrivs av den sittande ärkebiskopen som en kyrka för folket av folket vilket sätter ord på den bilden jag fick av kyrkan.
Min vardag bestod till stor del av församlingsliv. Jag var med i de lokala församlingarnas körer, kvinnogrupper och ungdomsgrupper. I Filippinerna fick jag prova på en ny livsåskådning. Vardagstempot hos de risbönder som jag bodde i skilde sig rejält från mitt vardagstempo i Sverige. Scheman och tidsplaner existerade inte och jag upplevde att folk alltid hade mer tid än i Sverige. Mer tid för att umgås, äta mat och samtala med varandra. Min svenska inrutade vardag byttes ut över en natt och under tre månader fick jag möjligheten att lägga fokus på människor och möten.
Tiden i Manila skilde sig en del från de andra platser jag var på. Under min tid i Manila fick jag bland annat chans att besöka Bahay Tuluyan ett barnhem som svenska kyrkans internationella arbete sponsrar. Bahay Tuluyan ser till så att gatubarn får en chans till ett värdigare liv, en plats som låter barnen få vara barn. Under vistelsen fylldes jag av så mycket kärlek och hopp. Efter att ha spatserat runt på Manilas gator och sett alla gatubarn kändes det så skönt att se att det faktiskt finns folk som jobbar för barnens rättigheter. Detta är en upplevelse som berörde mig och därför betytt mycket för mig. Jag tänker ofta tillbaka till dagarna på barnhemmet.
Dessa tre månader har bidragit till att jag har fått fler perspektiv och referensramar. Jag såg detta utbytet som en chans att prova på någon annans vardag och som en chans att se en annan del av kyrkan. Jag fick möjlighet att byta ut mitt västerländska Svenssonliv mot någonting helt annat. Jag tror på att möten med nya människor är viktigt och är därför någonting som jag värderar högt. För mig kan samtal kring ett middagsbord vara minst lika värdefulla, livsbejakande, informativa, intressant och viktiga som en lektion eller föreläsning. Jag uppskattade även upplägget med två förberedelsekurser och två hemkomstkurser. Det gjorde så att alla 16 stipendiater var som en enda grupp. Under utbytet hjälpte vi och stöttade varandra trots att vi alla befann oss på fyra helt olika platser i världen.
Lämna ett svar