Jag bor alltså i Niteroi – ett stort område tillhörande Rio de Janeiro. Här bor jag hemma hos pastor Francisco som är en mycket trevligt och rolig man i 40-årsåldern. Han talar knappt någon engelska, och jag talar knappt någon portugisiska, så vi kommunicerar på alla möjliga vis, bara det är lite av ett äventyr.
Jag har även lärt känna grannarna som är ett gäng riktigt ”coola” ungdomar som sysslar med musik och har byggt sin egen studio i källaren. Tillsammans har dom skrapat ihop pengar och byggt ett schysst, isolerat rum där dom brukar spela musik och bjuda in folk för att hänga. En av killarna bygger egna instrument, och lät mig lira på en av basarna han byggt. Riktigt fint instrument, som helt klart sticker ut från mängden med både design och känsla. Däremot planerar ingen av dem att ta sina passioner till en yrkesmässig nivå, då det i stort sätt är omöjligt att leva på kulturella yrken i Brasilien.
Det som krockar med gästfriheten är däremot den höga kriminaliteten och den konstanta rädslan som råder. Det är mycket farligt att vistas i stan på kvällar, och att gå ensam på kvällen är inte ett alternativ. Därmed har otroligt många hushåll vakthundar, höga murar, och till och med taggtråd. I skrivande stund lyssnar jag till grannarnas vakthundar som skäller på människor som vistas utanför.
Den inbjudande atmosfären är det jag uppskattat mest med Brasilien hittills. Människorna är otroligt välkomnande och vänliga mot alla. Vi har fått följa med på musikfestival, statsaktiviteter, och blivit inbjudna till både middag och dryckesprovning vid tillfälle. Dom är alltid villiga att hjälpa till, och anstränger sig mycket för att vi ska ha det bra.
Hälsningar Isac Aspberg
Lämna ett svar