Nej det har det väl egentligen inte men i våran tillvaro den första halvan här i utbytet är det något vi rent ut sagt måste söka. Söka det vackra i att göra ingenting.
Detta på grund av att vi helt enkelt hamnat i en ofrivillig sysslolöshet där majoriteten av våran tid består av vila och avslappning. Visst det var väldigt skönt första dagen när vi väl kommit fram efter en lång, skräckinjagande bilfärd genom Uganda, då var vila väldigt välkommet. Men efter att ha varit i ett stort hus de första tre veckorna, där vi hade en eller två timmars kulturlektion varje dag, i ett hus lite drygt en bilfärd ifrån stan, ja då blir den här vilan förhållandevis tröttsam i längden!
Efter den första tiden där vi nästan började krypa uppåt väggarna av tristess, då längtade vi efter att få komma ut till värdfamilj. Sagt och gjort flyttar vi ännu längre ifrån stan, där det finns saker att göra, och vi hamnar vid en sockerfabrik. Denna fabrik omsätter en väldig stor mängd arbetare, 15.000 närmare bestämt, och därmed har det uppstått ett litet samhälle här. Vi tror att nu kommer det börja hända lite aktiviteter. Att vi ska få delta i gudstjänstliv, bibelstudiegrupper och finna rutiner i ett Tanzanianskt kristet liv. Men nej, nu har vi varit här i snart en månad och vi gör ingenting. I början trodde vi det berodde på att schemat inte kommit igång än, men senare har jag insett att det inte finns något schema. Dessutom sitter vi fast inne på ett område omgärdat av bommar. Som vi inte får passera utan ett viktigt ärende. Självklart är de mest strikta kontrollerna in till det område där de med viktiga jobb bor. För de ska självklart inte beblandas med resten av alla andra arbetare som bor i plåtbaracker.
Summa summarum är vi fast här, men allt är då verkligen inte förgäves. För det vackra i att göra ingenting är just att den enkle medborgaren får tid över till något som inte sker hur som helst hemma i Svea Rike. Nämligen tid till att fundera och reflektera. Här får vi tid till att läsa Bibeln och fundera över Jesu betydelse och närvaro i våra liv, men också tid till att reflektera över Guds härlighet och fantastiska skapelse. Ty må så vara att vi är på landsbygden, men vi är omgivna av en natur som får en att häpna av beundran och storslagenhet. När solen går upp över Lake Victoria känner jag plötsligt att jag kan förstå vad Carl von Linné menade med att han hade sett Guds rygg.
När vi äntligen fått följa med pastorn på söndagens gudstjänster i de lokala kyrkorna en bit bort, då får vi verkligen vara med om något vackert. Där är inte de väldigt enkla kyrkolokalerna omgivna av en vacker natur. De är även fyllda med något fantastiskt. Människor med en otroligt varm och genuin gudstro som alla samlas till söndagens gudstjänst just för att prisa och tillbe Gud. Där, i dessa enkla kristna gemenskaper, får vi sannerligen ta del av något vi behöver få så mycket mer av i Sverige. Inte bara en genuin tro, utan en tro som är öppen. En tro som man vågar visa utåt.
Det vackra i att göra just ingenting blir väldigt påtagligt i en tillvaro där man till en början känner att det är riktigt tråkigt att leva, men sedan inser att glädje och Guds härlighet finns överallt omkring en. Dolce far niente blir bara så pass påtagligt att man lär sig att uppskatta det när man faktiskt inte gör någonting annat än att öppna sig för Gud i sin tillvaro!
/ Samuel Gabrielsäther
Lämna ett svar