Under veckorna träffar vi evangelister och pastorer men också ungdomar, äldre och körmedlemmar. Ibland hälsar vi kanske på en arbetare på den lokala bomullsfabriken eller läkaren på en av byns vårdcentraler. Tillsammans möts vi och delar erfarenheter om hur vår vardag och kyrka ser ut. Vi hittar olikheter men också mängder av likheter. På söndagarna går vi till kyrkan och får återigen träffa dessa människor. Vi får dela nattvard, bön och sång ihop. Kyrkan blir en samlingsplats för alla de möten som skett under veckan.
Jag har lagt märke till hur människorna vi träffar, när de presenterar sig för oss, så gott som alltid börjar med att presentera sig som kyrkomedlem, körmedlem, ungdom och så vidare. Det finns en slags stolthet i att vara en del av kyrkan och man låter det bli en del av ens identitet. När jag ska presentera mig börjar jag alltid med att prata om jobb, utbildning och fritidsintressen. Sällan nämner jag ens att jag är medlem i Svenska kyrkan. Det handlar inte om att de saker jag räknat upp inte spelar någon roll för människorna jag möter här i Tanzania, tvärtom. Men det är minst lika viktigt att berätta om sitt engagemang i kyrkan. Kyrkan är en gemenskap som skapar identitet och församlingslivet blir ett sätt att låta vardag och tro gå hand i hand.
Jag tror att just gemenskapen och identiteten som tron skapar kan vara en nyckelsten till varför människor väljer att gå till kyrkan. Men jag tror också att en anledning till att många inte går till kyrkan är för att de ser inte hur de ska hitta ett sätt att göra tron till en del av sig själva och sin vardag. Tro känns som något avlägset och främmande. Hemma upplever jag ofta att vi pratar om att vi önskar att vi kunde göra fler till en del av kyrkan, kanske framförallt unga. Men kanske glömmer vi bort att också låta kyrkan bli en del av dem. Varför vill vi så gärna ha till exempel unga till kyrkan, är det bara för att dra ner medelåldern på gudstjänsterna och få till snygg statistik? Eller vill vi finnas där för fler människor att upptäcka sambandet mellan tro och liv? Kanske måste vi tänka oss lite för så att vi i ivern att öka antalet kyrkobesökare, inte tappar vad det faktiskt innebär att vara kyrka.
Liv Olsson- Bukoba
Lämna ett svar