Fredrik Häll, ger oss ett antal ögonblicksbilder från sina erfarenheter som deltagare i Ung i världsvida kyrkan i Filippinerna. Lek blandas med allvar i mötet med den filippinska vardagen.

En tidig morgon

Lukten av förorenad, våt luft osar i bilen. När jag tittar ut genom fönstret ser jag ett barn som sitter på en stol och sover medans en äldre kille ligger på ett bord och sover utanför ett hus byggt av plåtskivor, lika litet som en lekstuga. Framför oss åker en fullsatt jipnioch på sidan av vägen går ett barn i skoluniform. På andra sidan vägen lagar en kvinna mat på gården över öppen eld. Solen har ännu inte gått upp men de buckliga vägarna lyses upp av lamporna från mötande trafik. Jag funderar på varför så många är vakna såhär tidigt. 

Sopgubbe för en dag

Jag sitter på en säck med sopor uppe på en sopbil för att hämta andan, en gulaktig sörja rinner på mina ben och myrorna kryper över hela mig. Lukten är obeskrivlig men det stinker. Jag har vant mig vid lukten och känslan av att vara äcklig. Men på glatt humör klättrar jag över soporna för att komma till stegen som tar mig ner på marken igen. Jag går till en grind, tar upp sopsäcken full med sopor som väger 20 kilo, jag slänger upp den på flaket och går för att hämta nästa säck. Då kommer en kvinna ut ur huset, tittar på mig förvånat och frågar ”varför jobbar du med det här, det stinker ju?!?”, jag svarar att det är kul och tar upp nästa säck och kastar upp den på flaket. Jag går till nästa hus och på vägen dit ser jag flera personer som filmar, pekar och blir chockade. Där tar jag lika så upp en säck, denna var fylld med bajs. Jag får en kräkreflex och fort kastar upp säcken, det är fruktansvärt äckligt och jag känner att jag vara vill avbryta. Jag tittar på han som jobbar med detta på heltid, jag tänker ”om han kan göra detta med en lön på 700kr i månaden kan jag fan fortsätta”. Det ger mig motivationen till att, trots vätskor från soporna som rinner över mig, fortsätta. 

Från lek till brand

Jag sitter på ett golv omringad av barn. Ljudet av bilar, människor och djur ekar högt inne i skollokalen. Lukten av sopor, rök och avgaser tränger stark in i våra näsor. Jag försöker kommunicera med barnen på tragglig engelska och tragglig Tagalog men med hjälp av charader fixar vi det. Barnen skrattar och leker med oss medans föräldrar och syskon samlas utanför lokalen för att kika in. Deras fundersamma blickar säger mig att dom är väldigt nyfikna på varför 4 utlänningar besöker slumområdet Tondo i Metro Manila. Plötsligt kommer tre äldre tjejer i 9 års åldern till mig, en av dom säger ”I can be your wife sir”, de andra två säger ”yes you two can be a couple, wife and husband”. Samma sekund som jag hör den första tjejen prata fryser jag till is, jag vet inte vad jag ska eller kan säga. Jag skrattar lite och frågar istället om deras namn för att byta samtalsämne. 

Vi åker vidare till nästa ställe, i bilen sitter jag bredvid min handledare i bilen. Jag frågar henne om situationen jag tidigare under dagen vart med om och hon förklarar för mig att det ända sättet för dessa barn att ta sig ifrån slumområdet är att gifta sig rikt, det skär i mitt hjärta när hon förklarar situationen. Det ända jag kan tänka är att världen har en sån otroligt orättvis maktstruktur och att förhållandena för dessa barn vi tidigare under dagen mött är otroligt dåliga.

Tre dagar senare när vi sitter hos vår värdfamilj får vi ett meddelande av en av våra handledare. Meddelandet innehåller bilder på en stor brand i Tondo. Han säger att branden drabbat området vi besökt, det är barnens hem och föräldrarnas arbetsplatser. Allt är nu nerbrunnet. Mina ögon fylls med tårar och min hjärna går på högvarv. Den plats där vi lekte med barnen är nu borta. De barn vi lekt med, inklusive flickan som ville bli min fru är nu utan hem.

Under samma himmel

Under samma himmel blickar vi ut
Vi tittar på samma sol som glänser på samma vatten
Samlade från olika platser och olika kyrkor, ståendes på samma kant
Vi delar samma känsla, och ser tillsammans ljust på framtiden
Bergen i horisonten står oss i vägen, men som enad trupp, med guds stöd, går vi nu mot en ljus framtid tillsammans

/Fredrik