Snart är det vår tur!

Tjo!

Nu när jag (i princip) är färdigpackad känner jag att det är dags att ge tid till ett första inlägg. Jag är en av Sofiorna som ska till TANZANIA!!! Jag är också en av dem som, till skillnad från många av deltagarna, tog studenten för läääängesen… I alla fall känns det som det. Visst, tidsmässigt är det bara drygt 2 år sedan, men det har hänt såå mycket sen dess! 😀

Min vardag innan studenten bestod av musik, plugg annat skojsigt och träning vid möjlighet. Nu består min vardag av plugg, träning, annat skojsigt och musik vid möjlighet. Ja, *host*, inte så stor skillnad egentligen, men jag lovar, det har hänt såå mycket sen dess!

Från att ha levt i gruvorten Grängesberg med sina 3 500 invånare (ständigt minskande) i södra Dalarna till studentparadiset Lund för att plugga fysik, bara det utbytet var som att uppleva helt annan kultur. Tro mig, minst lika givande som vårt boende i Uppsala 😉 Jag skulle kunna prata i oändighet om personlig utveckling, att våga utmana sig själv, att acceptera och bejaka sig själv, att njuta av livet på ett hållbart sätt, att sträva efter lycka och välmående, men det här inlägget tänkte jag inte ska bli lång som en HP-bok. Det jag ville säga var att just för att jag redan har kastat mig ut i världen en gång (okejdå, jag kanske överdriver lite nu, men det var ändå 60 mil!) så är jag inte alls orolig över huruvida det kommer gå bra eller inte. Jag vet att det kommer att gå bra och att det säkert går förvånansvärt snabbt att komma in i den annorlunda vardagen.

Förväntningarna på resan, de försöker dämpa så mycket jag kan. Jag vet ju inte alls hur det kommer bli, jag har ju inte varit där! Kanske möter jag och Sofia S utmaningar vi aldrig hade kunnat tänka oss, eller så blir resan helt fri från utmaningar och att livet inte alls känns annorlunda. Något jag ändå tror på är att vad vi än är med om så är det något vi kan ta vara på och vi har möjligheten att låta det stärka oss som människor. Vad jag menar med att stärka sig som människa förklarar jag inte nu, det kanske får ett helt eget inlägg senare.
Vi är ute i 3 månader. Man kan klara av mycket på 3 månader, även om det är svåra upplevelser. Av det kan man sedan bli starkare, om man vågar tillåta sig att stärkas av det. Till och med om jag får Malaria! 🙂 (Snäckfeber vet jag inte riktigt med, usch så äckligt!). När vi sen kommer hem kanske det tar några veckor, det kanske tar flera år, men när bearbetningen är ”klar” kan vi vara starkare individer med ökad förståelse och självkännedom, och då har det ju ändå funnits något gott att få ut av det. 😀

Jag har laddat genom att avstå från bananer JÄTTElänge! Två dagar kvar! 😀
Tutaonana! (vi ses)