Hejhej!
Caroline och Bettina här igen:) Nu har vi äntligen fått tag på lite internet.
Det har gått 12 dagar sedan vi lämnade våra hem i Svedala för att bege oss mot de okända Filippinerna.
Av dessa dagar så har vi spenderat fyra dagar i vår värdförsamling Cavite.Själva resan till Cavite var en prövning i sig. Först och främst så skulle vi lyckas ta oss upp på bussen. För de som inte vet så är Manila en stad där trafiken är kaos, det verkar som att varje förare själv bestämmer vilka regler som gäller för för sig själv, kollektiva regler om filer och hastighet verkar inte existera.
När vi tillslut tar oss till vägrenen där bussen åker förbi (nej, det finns inga busshållsplatser!) så funderar vi på hur sjutton vi ska lyckats kliva på bussen utan att bli påkörda och dessutom få med oss våra jumboväskor på 20 kg styck.
Som tur är så hjälper vår följeslagare Charles oss och vi kommer säkert på bussen.
Nervositeten över detta moment har för båda oss två varit starkare än nervositeten över resan hit.
Väl framme i Cavite åker vi en så kallad ”tricycle” vilket är en motorcykel med en sidvagn (se bild i inlägget under) På detta fordon så satt förutom vi två, tre andra personer inklusive våra väskor. Det är ett under att de inte ramlade av!
Nog om resans gång. Vi har det väldigt bra här och vi trivs verkligen hos vår världfamilj som består av en mamma och sin son, de är världens snällaste som välkomnar oss in i sitt hem! Vi är oändligt tacksamma för detta 🙂
Under dessa dagar så har vi träffat ungdomsgruppen och blivit välkomnade med en dans, prövat på det hårda arbetet ute på risfältet, besökt skolan och haft svenskundervisning, badat i havet, , prövat på en typiskt filippinsk måltid med bananblad som tallrik, bakat kokosbollar, varit på filmkväll med ungdomarna och träffat de flesta i byn.
På tal om att träffa människorna här i byn så är verkligen alla jättegulliga. Charles familj som bor ett par hus ifrån vårt är de plats som vi tillbringar mest tid på. Det finns en jättesöt flicka där som är runt tre år som vi mer än allt vill leka med men problemet är att så fort hon ser oss så springer hon gråtandes iväg. Tydligen så är hon rädd för oss och hon har sagt att vi ser ut som stora pratande dockor. Vi hoppas på att vi under dessa tre veckor kommer att kunna övertyga henne om motsatsen.
Lämna ett svar