Du är sju år gammal. Det är en varm sommardag och solen värmer din rygg när du går hemifrån för att springa och möta din bästa kompis. Ni brukar spela basket, och ni har alltid så kul ihop. Du springer barfota med snabba andetag. Marken du springer på är skrovlig betong. Du måste vara noggrann med var du sätter fötterna så att du inte kliver på någon vass spik eller plastbit. Luften du andas är så smutsig att ditt vita linne får svarta ränder när du haft det ett tag. Äntligen ser du din kompis och ni hälsar med det handslag ni sedan länge övat in.
Det här är vardag för många av de barn i slumområdet Aroma, Tondo i Metro Manilla, Filippinerna. Området består av 34 byggnader i vilka det sammanlagt bor ungefär 6000 människor under väldigt enkla förhållanden. Många hämtar matrester från restaurangers sopor, som de sedan tvättar och tillagar igen – antingen för att äta själva eller sälja vidare. Alla barn har inte möjlighet att gå i skolan och standarden i filippinska skolor är över 60 elever per lärare.
I början av vår vistelse i Filippinerna fick vi besöka skolprojektet Eskwelayan som Iglesia Filipina Independiente (IFI) stöttar för att kunna ge även de mest utsatta barnen en chans att lyckas med sin skolgång. Något som är avgörande för deras framtid. Skolan låg i Aromas byggnad 11 av 34 och när vi klev in genom dörren till klassrummet möttes vi av barn som i kör välkomnade oss med inövade ramsor. De engagerade lärarna berättade med otrolig entusiasm om hur motiverade barnen är att lära sig, hur viktig verksamheten är och vilken skillnad det gör för barnen som bor i området. Vi fick prata en stund med barnen som hade övat in danser som de visade upp och de ville också lära sig ”Små grodorna” av oss.
På övervåningen av byggnaden låg skolans samlingslokal. En öppen sal med betonggolv och ett tiotal små burar med en tupp i varje i. Lokalen sköttes av en man som hette Bayani som jobbade med att sälja tupparna för ”tuppfäktning”. Med översättningshjälp fick jag möjlighet att prata med honom och ställde frågan om vad han drömmer om. Bayanis svar var att hans största önskan är att barnen ska få fullfölja sin utbildning. När jag ställde frågan om vad han är tacksam över kom svaret med en gång. Han log, pekade uppåt och sa kort: ”Gud”. Innan jag fick ta en bild på honom ville han ta på sig en tröja. Namnet Bayani betyder ”hjälte” på filippinska.
Mötena i Aroma med barnen, lärarna och Bayani är några av de ögonblick som under resans första veckor fått mig att tänka till om vad som faktiskt är av värde i livet. Att få se det engagemang som finns bland människor på gräsrotsnivå, uppleva det hopp som finns trots extremt svåra förhållanden och mötas av den välkomnande livsglädje hos barn som fått chansen att gå i skolan får mig att uppskatta det jag själv har hemma i Sverige mycket mer.
Du håller din pappa i handen och ni skyndar er i riktning bort från huset. Stora moln av svart rök stiger upp mot himlen. Då och då vänder du dig om och ser lågorna från platsen som du tidigare kallat ditt hem. Det kommer du inte kunna göra längre. Snart har allt du ägde förvandlats till aska. Du vet inte var ni ska bo. Du vet inte vad som ska hända. Du vet ingenting, mer än att ditt hus just nu håller på att brinna ner.
Bara några dagar efter vårt besök på skolan i Aroma nåddes vi av nyheten att området drabbats av en omfattande brand. Tankarna gick direkt till människorna vi träffat där. Det enda vi fått veta är att branden påverkat omkring 2000 hushåll, däribland flera av de barn som är involverade i skolprojektet vi besökte. Många familjer förlorade allt de ägde. Bayanis dröm om att barnen skulle få gå klart skolan försvårades förmodligen avsevärt över en natt…
Är det något jag behövt inse under vår första tid i Filippinerna, är det att livet är orättvist och känslan av att inte räcka till sköljer över mig ganska ofta. De människor som redan är bland de mest utsatta i samhället tvingas gång på gång gå igenom utmaningar som jag möjligtvis kan föreställa mig men inte har en chans att förstå på riktigt. Trots det möter jag så mycket hopp och kärlek i situationer där jag tänker att människor skulle känna uppgivenhet och meningslöshet i livet. Ofta får jag mina fördomar krossade, och jag älskar det! Samtidigt som jag ofta känner mig otillräcklig känns vår närvaro här väldigt betydelsefull och att få göra människors röster hörda genom att berätta deras historier betyder mycket. Jag beundrar så de personer som kämpar för mänskliga rättigheter i de allra svåraste stunder i livet och jag är oerhört tacksam över att jag har fått äran att träffa och lära känna dem.
/Nadja
Lämna ett svar