Good morning sa inyong!
Sa borjar en reklam med kaffe som visas KONSTANT har. Jag gar omkring med den dar jingeln i mitt huvud hela tiden. Sjukt irriterande.
Cassandra har for ovrigt. Inte sa otippat, jag leder pa antal blogginlagg bland oss filippinare. Imorgon lamnar vi antligen Manila for att komma tillbaka till vara provinser. Kanns jatteskont, jag har blivit trott pa storstaden. Det ar sa myckt folk och en sa stoooor och ganska ogreppbar stad. Ska bli bra att fa komma till en hostfamilj och fa kanna en hemma-kansla. Jag blir ju sa latt rastlos ocksa, jag klarar inte av att sitta pa ett hotellrum och sova haha, det vill jag gora pa natten. Sa igar eftermiddag bestamde jag mig for att ta en tripp till en park som vi besokte under var allra forsta vecka har. Var lite skakis nar jag tog tunnelbanan sjalv och lite roligt nar jag horde kommentarerna av ganget bakom mig; ”Kolla vilken lang schweizare”. Haha.
Nagot annat jag verkligen har upptackt under den har resan ar att jag AVSKYR att kanna mig hjalplos och i behov av hjalp. Bland det varsta jag vet ar om nagon fragar om jag behover hjalp for att hitta ett stalle, ska hjalpa mig att bara min vaska till hotellet eller vill ta min hand nar man ska ga pa en bat eller nagot. Gah, jag verkligen avskyr det. Det ar lite ironiskt ocksa eftersom jag ager jordens samsta lokalsinne och ofta faktiskt ar ratt hjalplos, men jag irrar hellre omkring i timmar an att ta emot hjalp fran nagon. Har val att gora med att jag vet att de vill hjalpa mig for att jag ar tjej och blond och hjalplos och jag KLARAR inte av det. Vill val visa mig stark och sjalvstandig till varje pris. Som tur var var det relativt latt att hitta den dar parken och den lag bara en tunnelbanestation bort fran vart boende (vilket tydligt visar hur jag verkligen inte har fattat hur Manila hanger ihop). Dock rakade jag ga in pa barnens lekpark istallet for den ”riktiga” parken, men det gjorde inte sa mycket, jag fick en fin lasstund dar anda 🙂
Innan parkutflykten var vi alla fyra och besokte barnhemmet Kanlungan, ett projekt som Svenska Kyrkan stoder. Det var vart eget initiativ att aka dit, eftersom den ingar i fastekampanjen (ett projekt som vi frivilligt far bidra till om vi vill). Det var verkligen intressant och roligt att fa komma dit. De hade ungefar 20 barn dar, i aldrarna 3-16 ungefar. De kunde inte tro sina ogon nar jag och Annie sa att vi var 19 ar. Knappt jag heller, jag har borjat tanka att vi i Sverige har ett annat raknesystem pa aldern, jamfort med 16-aringen sag jag ut som 35. Verkligen fina barn allihopa. Det ar en jattebra verksamhet de haller pa med; de hjalper gatubarn med mat, husrum, aktiviteter och skola. For fastekampanjens rakning var det meningen att vi skulle stalla fragor om dem och hur lange de varit dar och liknande, men det kandes inte som det var lage. Vi har ingen aning om vad de har barnen har rakat ut for och det kanns inte bra att rota i deras forflutna; det ar battre att fraga fragor om framtiden. Manga har blivit utnyttjade bade fysikt, psykiskt och sexuellt. Anda ar det sjukt fint att se gladjen, energin och tron pa framtiden hos dem de fa timmar vi spenderade med dem. Nar vi pratade med de aldre tjejerna hade alla drommar; en ville bli lakare, en annan larare och en tredje sjukskoterska. Drommar som for oss kan tyckas latta att uppna, men for dem och deras livssituation inte alls ar lika latt. Kanske anda mojliga, eftersom de befann sig dar.
Maste for ovtigt bara beratta om att det bor en MUS i vart hotellrum. Eh ja. Jag hade accepterat det battre om det var pa landet, men i ett fint hotellrum?! Nej tack. Det roliga ar att det bara ar jag som har sett den, sa de andra borjar tro att jag hallucinerar, men ICKE. Varst var det imorse da jag vaknade av att den sprang vid mitt ansikte. Traumatisk upplevelse. Jag vackte alla sa fint med mitt skrikande, men jag tycker anda att jag kom over handelsen relativt fort, vilket visar att jag blivit mer hardad under denna tid. Har ju dodat kackerlackor och allt ju. Haha. Idag har det forresten gatt halva tiden. Kan inte riktigt forsta det. Det ar sa klart med blandade kanslor man ser pa det. Jag och Annie ska ju spendera kommande manad i ett nytt stalle i Laguna och darfor kanns det verkligen inte som jag ar klar har, eller vet vad som komma skall. Det ar kul, man far komma ihag att njuta ocksa.
Hejda, snart ar det jul! Tack vare Annies tacky, blinkande julboll och allt julprat har vi fatt in en riktigt trevlig jultaggningsstamning i det 30-gradigt varma Filippinolandet.
Caz
Lämna ett svar