Jag vill verkligen borja med att be om ursakt for att jag inte uppdaterat pa lange. Min ambition har varit att hela tiden kunna lagga upp lite bilder pa bloggen fran det som vi gor men det verkar totalt omojligt att hitta en dator i det har landet som bade har tillgang till bra uppkoppling och USB. Att lagga upp bilder pa bloggen ar dess utom annu krangligare eftersom man maste forminska alla bilder till minde an en viss storlek. Krangel krangel krangel.
Darfor har jag nu bestamt mig for att gora som sa har. For er som garna vill se vara bilder fran resan laddar jag upp en del av dem i ett oppet album har. Jag ska forsoka att lagga upp bilder pa bloggen med men det kommer inte bli de bildreportage som jag tankt mig.
Sa vad har da hant sedan sist…saaa mycket. Andra veckan och tredje veckan i Odiongan var fylld av Family Fellowship Rallys, lagervistelser och moten med manga intressanta delar av IFI och samhallet dar. I slutet av denna treveckorsperoid var det dags for Ida och mig att lamna Odiongan for att aka till Laguna och halsa pa Annie och Cassandra och sedan vidare till Manila for midevaluation.
Lagligt nog hade tyfonen Pedring dragit in over oss lagom till var avfard sa det var bara att stanna pa on nagra dagar extra till det var sakert for oss att aka. I hamnen i Batangas hamtades vi upp av vara svenska koordinatorer Maria och Malin som var pa blixtvisit i landet for att planera for programmets framtid har. Vi akte till sammans upp till Annie och Cassandra vilket var riktigt roligt men samtidigt lite konstigt.
Ett kart aterseende blev det i allafall nar vi sag vara blonda lintottar skymta uppe pa orgellaktaren i St Cruz. Vidare fran Laguna akte vi till Quezon City som ligger strax norr om Manila for tre dagars Human Rights Seminar. Lagligt eller olagligt nog (beroende pa hur man ser pa saken) var det ocksa dar jag spanderade min fodelsedag. Det blev ett samtal hem till en ytterst forvanad, chockad och rord mormor som samma dag firade sin 85-arsdag och sedan forstas svensk, engelsk, filippinsk och norsk fodelsedagssang som del av firandet. (norsk darfor att tva norska tjejer fran det nationella samarbetskontoret for de kristna kyrkorna i Filippinerna ocksa var med pa seminariet)
Som en del av seminariet akte vi ut till en del av Quezon City for att traffa dem som har fallit offer for stirdigheterna kring landrattigheterna dar. Det ar for oss svenska fortfarande lite oklart hur denna onflikt egentligen hanger ihop da vara tolka var ytterst trotta efter att ha oversatt konstant i 8 timmar men i korta drag kan man saga att det finns ett omrade dar som det rader delade meningar om vem som har ratt att bygga hus pa. Anledningen till att stridigheter nu har blossat upp ar att ett av Filippinernas storsta familjeforetag gor ansprak pa marken och vill bygga nagon form av station dar. Darfor har befolkningen trakaserats och tva av dem som har varit drivande i att dokumentera dessa trakasserier har mordats pa oppen gata. Det var de anhoriga till dessa tva man som vi fick mojligheten att traffa. Det var valdigt tydligt att de pa manga satt blivit utsatta for overgrepp fran staten men att de sjalva anda stod fast i sin tro pa att deras anhoriga anda gjort det ratta och idag ar hjaltar. Det skall finnas klipp pa youtube fran en av dessa mans kameror. Jag ska forsoka aterkomma med en lank till detta.
Efter Quezon City akte vi i alla fall till Manila vilket just da kandes som himelriket eftersom vi fick duscha i en dusch med rinnande vatten och ga pa en toalett dar man kunde spola. En vardagslyx som vi ganska snabbt vant oss av vid i provinserna. Har gick vi i demonstrationstag till justitiedepartementet och kravde att staten skall slappa alla politiska fangar. Detta med anledning av arsdagen av dodsskjutningen av en av IFIs tidigare biskopar Ramento.
Efter nagra dagar i Manila blev Ida magsjuk sa var resa till prastutbildningen blev tyvarr installd. Istallet fick vi dock delta i ett mycket mer givande arbete. Pga de tyfon som tidigare dragit in over landet lag och ligger fortfarande manga omraden under vatten. Vi fick hjalpa till att packa ”rescue pagages” till de drabbade omraderna. En pase innehallande 3kg ris, fyra paket nudlar, 5 portionsforpackningar snabbkaffe, 5 portionsforpackningar chokladpulver och 2 konservburkar sardiner. Dessa delades sedan ut tillsammans med en 50cl flaska vatten och ett paket tvattmedel. En stor del av hjalpauktionen finansierades Svenska Kyrkan vilket kandes extra bra.
For att kunna dela ut allt detta hyrdes en skapbil dar rissackar fyllda med paketen lastades in. Vi plaserades tillsammans med 26 andra filippinare efter halva vagen overst pa sackarna dar vi sedan skumpade fram till de drabbade omraderna. Langs vagen kunde vi se manniskor simma pa gatorna for att ta sig fram. Framme vid kyrkorna hade manga manniskor samlats for att ta emot var hjalp. vi fick vada mellan lastbilen och kyrkan medan sackarna bars in till det torra golvet. Sedan delades det ut paket till alla som av forsamlingen tilldelats en kupong. Samma procedur upprepades sedan i ytterligare tva forsamlingar. Det var fyra mycket glada men trotta svenskor som kom tillbaka till Manila den kvallen.
Har om dagen besokte vi aven ett barnhem som stods av Svenska Kyrkan. Kanlungan tar emot barn mellan 3 och 18 ar som antingen ar foraldrarlosa eller dar foraldrarna inte har mojlighet att forsorja dem. De slussas sedan genom ett utbildningsprogram och tanken ar att de i slutanden skall aterforenas med sina familjer alternativt kunna klara sig pa egen hand.
Vad som forvanande oss var att barnen kunde visa sa mycket gladje. De valkomnade oss med flera sang och dans nummer efter det att en av forestandarna visat oss runt och forklarat att endel av de barn som var dar nu hade utsats for bade fysiskt, psykiskt och sexuellt vald. Anda kunde de vara sa fyllda av gladje.
Manga av barnen ville kanna pa vara har och var hud och ville att vi skulle ta kort pa dem poserande i olika stallningar. Efter en stund kanner jag hur en utav de minsta pojkarna star och kramar mitt ben. Han star dar i flera minuter med ett krampaktigt tag med sin a sma armar runt mitt ben. Han funderar lite, tittar pa de andra barnen och bestammer sig efter ett tag for att hjalpa mig ner for trappan till entreplanet. Det var dags for oss att ga men han ville leda oss sakert ner for den slingrande trappan. Innan vi gick var vi bara tvungna att kopa lite grejer med oss som de tillverkar for att kunna skapa inkomst till projektet. Safort det stora skapet med prylar oppnades kunde barnen stolt visa upp vad de skapat. Det var barnen som var forsaljare inte forestandarna. Det var barnen som hela tiden var drivande, inte forestandarna. Detta tycker jag var ett bra tecken pa att det arbete som Kanlungan utfor verkligen funkar. Det var stolta, sjalvstandiga och glada barn som vinkade oss hejda.
Nu sitter Ida och jag i Manila och vantar pa att bussen ska ta oss till Batangas sa att vi kan ta baten till Mindoro denna gang. Dar ska vi vara i en vecka for att halsa pa ursprungsbefolkningen Manyanerna. Ater igen har en tyfon dragit in over landet, denna gang med namn Ramon. Forhoppningsvis kommer vi kunna aka ikvall, men det ar alltid oklart fram till det att vi ar ombord pa baten. En sak ar i allafall saker. Vi aker inte om det inte ar sakert att aka vilket kanns bra.
Ater igen forlat for att det har drojt sa lange sedan jag uppdaterade bloggen och for att detta inlagg blev sa sjuuuukt langt.
Hors snart igen
Maria
Lämna ett svar