Alla dessa dagar som kom och gick, det var vardagslivet.

Det finns så mycket man vill med livet.

Den amerikanska fd pastorn Matt Redmond  skrev en serie inlägg i sin blogg för rätt länge sedan med rubriken ”it´s a mundane life” dvs ”det är ett banalt/trivialt liv”I(som vi lever). Han skärskådade vilka förväntningar man egentligen har på livet; förväntan om att just mitt liv ska vara något enastående som andra blir imponerade av. Förväntan om att höja sig ur det tråkiga och vardagliga.

Vardag

Det är ofta smärtsamt banalt, livet. Det innehåller så mycket disk och städning, och så lite galapremiärer. I alla fall för mig (sedan finns den gnagande misstanken att alla andra har så fantastiskt spännande liv och då känns livet ännu mer grått). Media gör det också svårare på många sätt genom att exponera och skapa personkult kring de rika, vackra och charmiga.

Livet är ofta ganska banalt. Jag tror faktiskt att det är så för er också, även om jag som sagt i mörka stunder tror det här bara gäller mig. Och sedan jag läste Matts blogg har jag funderat vidare kring om det inte finns något viktigt och bra i torftigheten. Eller i alla fall att man kan vinna mycket på att genomskåda sina förväntningar på livet.

Som präst får man ofta tillfälle att befinna sig kring livets gränser. Man står och håller tal vid många kistor och överlämnar avslutade människoliv i Guds händer. Det är då just ”vanliga liv” det handlar om, sådana som du och jag lever. Liv som har rymt glädje och sorg, lätt och svårt. Och sedan kom döden.

Jag får då också tillfälle att tänka på min egen död (kyrkofäderna såg döden som den store läraren om livet, för den kastar ljus över hur vi lever våra liv). Mitt liv kommer förmodligen inte heller att sticka ut speciellt mycket från alla andras. Och jag tänker att det är en nåd att få smaka på den tanken varje vecka, vid varje kista. Som en läxa till mig om att livet inte handlar om att imponera eller leva ett liv som andra tar intryck av. Det handlar om att leva med disk och tvätt och glädjas åt det goda längs vägen. Predikaren i gamla testamentet skriver i femte kapitlet:


17Jag har också sett något annat: det är gott och skönt för människan att äta och dricka och finna glädje mitt i all sin möda under solen, de dagar som Gud har gett henne att leva. Det är hennes beskärda del. 18När Gud ger en människa gods och guld och förmåga att njuta av det, ta ut sin del och vara glad under sin möda, då är det en gåva från Gud. 19Hon tänker knappt på hur livsdagen förrinner, ty hon har fullt upp med den glädje Gud ger.


Vardagslivet är livet, vi måste leva i det istället för att drömma oss bort ifrån det. Och det är också där vi måste finna Gud. För han finns hos alla som är små.

Vad tänker du som läsare om det här? Känns det igen, eller är det bara jag?