 |
| En otäck gud |
Har du fått med dig en dålig och sträng Gudsbild från barndomen/kyrkan förr som var så dömande/Luther/Schartau/Paulus/annat? Det är nog många som menar sig ha det, och det verkar dessutom finnas riktigt många människor utanför kyrkan som ”vet” att den kristna guden är en sur och snål och kärlekslös gud. Men varifrån kommer då alla dessa dåliga och empatilösa föreställningar om Gud? Vi vet ju alla att Gud är kärlek, som Johannesbrevens författare uttrycker det?
Det finns en tendens till att tro att det här är något nytt. Det tror inte jag (längre). Jag tror att varje generation, ja till och med varje människa har att kämpa med sina föreställningar om Gud. Vi lägger gärna skulden på tidigare generationer och menar att de trodde på en sträng och hård Gud men det är nog mest för att vi inte brytt oss om att titta närmare på historien.
Faktum verkar vara, och rätta mig gärna om jag har fel, att många människor har svårt att närma sig Gud av rädsla. Man vågar inte tro att han vill en väl. Med munnen kanske vi bekänner oss till en Gud som är kärleksfull och barmhärtig men i djupet av våra hjärtan har vi svårt att lita på att det också är så.
Religionspsykologerna använder begreppet ”gudsrepresentation” och menar att våra egna erfarenheter av våra föräldrar och omgivning som barn påverkar oss i hur vi tänker oss Gud. Så kan det ha varit för Luther till exempel, som hade en sträng far och (därför?) också svårt att tro på en nådig Gud. Våra livserfarenheter hänger ihop med våra existentiella erfarenheter. Jag tror att det ligger mycket i detta men det är nog inte hela sanningen. Religionspsykologerna kan ju inte uttala sig om ifall Gud finns eller inte utan ägnar sig enbart åt psykologiska faktorer. Vi måste gå djupare. Varifrån kommer vår misstro mot Gud om det inte räcker att hänvisa till vad som sagts oss eller vår relation till våra föräldrar?
Jag minns när jag läste Rosenius kommentera Adam och Eva i lustgården. Han beskrev hur Gud skyndade till Adam och Eva för att ta hand om dem efter fruktincidenten men hur de gömde sig. När jag läste det hajade jag till. Jag hade alltid tänkt att Gud kom vredgad och redo till straff, inte att han kom av omsorg för att ta hand om dem när de blivit rädda. Det värsta är att jag tror Adam och Eva tänkte som jag. Det blev en ögonöppnare för mig. Människan misstror Gud, berättelsen om syndafallet i Eden handlar om det. Relationen till Gud har gått sönder och för vår del har det hemska konsekvenser. Dels för att vi blivit rädda för Gud och har svårt att tro att han vill oss väl. Dels för att det här spiller över på alla våra andra relationer också. Till varandra. Till skapelsen. Till oss själva. Den som inte i grunden är älskad är istället rädd och avundsjuk.
Tur att det inte slutar där. Gud har på många sätt uppenbarat sin kärlek till oss. Framförallt på korset. Så långt var han beredd att gå för att vinna oss tillbaka. Evangeliet är budskapet om Guds räddande kärlek (som i sin tur i kvalitet är en annan kärlek än vår egen).
Vi fortsätter misstro Gud. Syndens skada och den gamla Adam och allt vad bibeln kallar detta sitter kvar djupt i oss och det är den djupaste roten till att varje generation fortsätter att kämpa med hurdan Gud är. Det är detta som är anledningen till att människor skyr kyrkan för att slippa deras hemska gud. Inte att kyrkan verkligen förvaltar tron på en sådan Gud, utan att syndens skada i oss gör att vi misstror Gud.
Lämna ett svar