Jag kom just på ytterligare ett skäl att tala om gudstjänstfirare istället för besökare. Det handlar i grund och botten om vad en gudstjänst är. Givetvis kommer en och annan att höja ett ögonbryn när vi börjar tala alltmer om att vara en gudstjänstfirare, vad då fira liksom? Man sitter i en bänk och det är hur stelt som helst. Ändå är gudstjänsten tänkt att vara en stund tillsammans inför Guds ansikte och i benådade stunder är den också det.
På ett möte häromdagen pratade jag och några kollegor om hur upptagna vi är med siffror och statistik kring gudstjänsterna. Bekymrat tittar Svenska kyrkan i böckerna och ser krympande siffror och det påverkar oss på djupet. Någonstans börjar vi tänka att en bra gudstjänt = en om många kommer till. Det flyttar fokus från själva gudstjänsten på ett ödesdigert sätt.
Jag tänker (som min kollega på mötet) att vi måste börja se värdet i varje gudstjänst. Vi måste bli bra på att fira gudstjänst även när vi är väldigt få. Vi måste inse att gudstjänst inte är något vi firar för att det ska imponera på någon vilken fin och sångstark församling vi har, utan för att vi behöver det för våra själars skull. Och om det är för våra själars skull vi firar gudstjänst kanske den också borde se annorlunda ut? Mer avspänd och mindre föreställning. Mer bön och mindre prestation. Mer allvar och mer glädje.
Lämna ett svar