 |
| Konfa 1940 i Junsele |
Det var ett tag sedan jag skrev senast om ord att undvika. Jag har några bubblare till men idag är det delvis kniviga fall. Sen har jag också planer på en ny svit med ord att inte undvika. Vi får se när det kommer upp. Jag är orolig att det här börjar urarta till att bli rent ordmärkeri (speciellt dagens exempel) så det är nog en bra idé att byta till en positiv utgångspunkt.
Det första jag tänkte på är ”döpa till”. Det har dykt upp i de mest skilda sammanhang när det handlar om att ge något ett namn. Till exempel fick jag frågan vad jag vill de ”döpa” min dator till när den var ny. Det finns förstås en lång historia bakåt där man ”döpt” båtar och allt möjligt.
Nu vill jag sällan vara den sure besserwisserprästen och rätta folk som använder ordet döpa på det sättet men så här i en bloggpost där det inte behöver bli pinsamt för någon kan det vara värt att konstatera att man ställer till det om man använder ordet så. Man ställer till det eftersom dopet inte alls är en namngivning och i värsta fall kan det göra det svårare att förstå vad dopet egentligen är. Den som blir döpt får höra de här orden i gudstjänsten och de säger det mesta:
Namnet är förstås inte oviktigt, för i det sitter så mycket av vår identitet. Det är en personlig händelse att bli döpt.
Det andra uttrycket är också lite lurigt. Ofta säger ungdomar att de ska ”konfirmera sig”. Så kan man egentligen inte säga. Antingen så kan man säga att man ”blir konfirmerad” eller att man ”konfirmerar sitt dop” -som det ju egentligen handlar om i konfirmationen. Den som blir konfirmerad bekräftar att han/hon vill leva med dopets tillhörighet till Jesus som grund för sitt liv. ”Konfirmera sig” däremot låter som att man bekräftar sig själv. Det är nog så vanligt förstås, typ ”because I´m worth it”. Den kristna tron spänner dock bågen hårdare. Det är från Gud vi får höra att vi är värdefulla, och det smäller faktiskt högre.
Lämna ett svar