Ovan kan du se lite twitter från ett öppet möte efter Jonas Lindbergs artikel där han uppmanar alla svenska män att ta ansvar för sin (och ta sin del av ansvaret för sin familjs) andlighet.
Kvinnor är oftast i majoritet i kyrkliga sammanhang och nu finns det alltså statistik på att svenska män är jämförelsevis lite intresserade av allt vad andlighet heter.
Vad beror det på? Hur var frågorna ställa i undersökningen? Vad är en andlighet egentligen? Vad finns det för historisk bakgrund i vårt land? Vad kan Svenska kyrkan ha för ansvar i det här?
Många frågor och då svar. Jag ska bidra med några enkla tankar.
”Andlighet” handlar för mig om ett förhållningssätt till livet där det finns värden bortom det rent materiella. Det finns det som är heligt, det vill säga avskilt/okränkbart/väldigt väldigt viktigt. Det är här som jag blir förvånad över undersökningen och undrar om de frågat på rätt sätt. Vilka män tycker inte att det finns något viktigt bortom det man ser och tar på? Det är klart att inte alla vill kännas vid den kristna andligheten eller tror på Gud som alltings ursprung men i vårt tid är andlighet ett så vitt begrepp att det används nästan lika ofta av reklammakare som vill skapa stark anknytning till sina märken.
Jag värjer mig däremot en hel del gentemot att fundera på andlighet i termer av manligt och kvinnligt. Inte vet jag om min andlighet är någon speciellt ”manlig” andlighet. Hur ser i så fall en sådan ut? Jag vet också många kvinnor som skulle dra sig för att säga att deras andlighet är kvinnlig, sin andlighet har man som människa. Precis som på andra områden är nog skillnaderna större mellan individer än mellan könen.
Historiskt sett har det här med religion och andlighet knappast varit kvinnofrågor. Andra kulturer ser också annorlunda på saken, i judiska och muslimska kontexter bär män upp mycket av det religiösa livet (i alla fall sett till gudstjänstlivet). Man kan undra vad som gör Sverige annorlunda. Är det de många materialistiska vänsteråren?
Jon skriver att det finns ont om manliga förebilder i andlighet. Det kan man tycka är lite märkligt eftersom det finns och alltid funnit en massa olika präster och pastorer och poeter som talar om det andliga. Problemet måste vara att få tycker det är relevant att lyssna till dem. Det kan man om man vill se som kyrkans fel som misslyckats med att förmedla evangeliet på ett bra sätt. Eller så kan man se det som att det många gånger inte spelar någon roll vad en präst säger, var och en väljer om han lyssnar eller inte. Det finns mycket få manliga röster som uttalar sig klart och tydligt från ett kristet perspektiv i media utan att just vara pastorer eller präster. Det är ett problem eftersom de nog kan vara lättare att identifiera sig med. En som ändå finns är Marcus Birro som ofta är mycket modig. Tyvärr visar det sig också att han får möta väldigt mycket hat för sina ståndpunkter. En gissning är att många inte vet vad de ska ta sig till när en man plötsligt öppnar sig och visar sin ömtålighet (vilket ju är nära kopplat till andlighet och det inre livet)?
Och vad kan egentligen Svenska kyrkan ta för ansvar för mäns andlighet? Var och en har förstås eget ansvar för hur man odlar sin insida. Vad är det då kyrkan ska göra?
Det blev mest en massa frågetecken. Hur tänker du? Kommentera gärna! Följ gärna twittertagen #manisvk också. Det ska bli spännande att följa det fortsatta samtalet. Fler inlägg kommer också här på bloggen.
Lämna ett svar