Tal med ELD: Vårtal 2012


Kören och elden på Kårtorp

Det är något speciellt när man gör saker för första gången. Nu har jag begått vårtalspremiär. Tre gånger till och med. Tillsammans med församlingens körer har jag först varit på äldreboendena och talat och sjungit, och så på kvällen vid elden i Kinne-Vedum.
På begäran publiceras här talet jag höll. Nu är ju tal i och för sig muntlig konst men ni får försöka föreställa er orden uttalade med stor charm och finess medan ni läser.
VÅRTAL 2012
Jag kan inte tänka mig något bättre sätt att inleda ett vårtal än att citera några rader ur världshistoriens vackraste kärleksdikt.
10Min vän säger till mig:
Kom, min älskade,
min vackra flicka, kom ut!
11Vintern är över,
regntiden är förbi.
12Marken täcks av blommor,
sångens tid är inne,
turturduvan hörs i vårt land.
13Fikonträdet får kart,
vinstocken går i doftande blom.
Kom, min älskade,
min vackra flicka, kom ut!
Så står det i höga visan i bibeln. Det är härliga ord att smaka på. Vintern är över. Regntiden är förbi (ja det utspelar sig ju inte i Sverige direkt). Sångens tid är inne. Det är den ju idag speciellt. Och livet återvänder. Träden grönskar och vinstocken blommar.
Så är det också i våra nordliga trakter. Kanske speciellt här, där det är så oerhört stor skillnad mellan årstiderna. Det är så härligt med våren, med blommorna, med grönskan. Med ljuset. På sista tiden har jag tänkt på att årstiderna har letat sig in i vårt språk också. Redan i december säger vi att ”Vi går mot ljusare tider”, och vi kan säga att ”det våras” för någonting och vi kan ”blomma ut”. Det är som att våren speglar något också i oss människor. Den blir som en bild för hur livet är när det är gott. Våren, med det nya livet, så kan livet kännas. Vintern då allt är dött, så kan livet också kännas men det är förstås inte lika kul när det gör det.
Det är fantastiskt att se blommorna slå ut, och på samma sätt är det bland det vackraste man kan få se över huvud taget när man får se en människa blomma ut. Det kan ofta vara nästan lika påtagligt i kroppen som hos en blomma. Blomman som är en liten sluten knopp och slår ut, och en människa som inte trivs med sin livssituation och kommer till sin rätt, är nog ganska sluten. När man får se en människa verkligen blomma ut, hitta en situation där han eller hon trivs och får komma till sin rätt, blir entusiastisk igen, nyfiken på vad livet har att ge, och modig. Det är vackert. Mycket vackert. 
Det ligger nämligen i människans natur att inta sin plats, vilja något, utvecklas och vara nyfiken. Det är då vi mår bra. Det finns en gammal Sydslavisk legend som jag skulle vilja berätta för er.
När skapelsen var ny gick Gud runt och talade med det han skapat. Först frågade han trädet: ”träd, vad vill du?” Trädet svarade ”Växa högt och brett, bära frukt, och ge ved och virke till hus.” Det är bra sa Gud.
Sedan frågade Gud gräset samma fråga. Gräset svarade: ”Jag vill växa och vaja i vinden och till slut vill jag bli föda åt djuren.” ”Det är bra”, sa Gud.
Sedan frågade Gud åkerjorden: ”vad vill du?” Åkerjorden svarade: ”jag vill bli fruktbar, ta emot sädeskorn och låta dem växa upp och ge föda åt människor.”
Sist frågade Gud en gråsten. ”Vad vill du?”
Stenen svarade: ”Jag vill ingenting. Inte växa, inte blomma eller bära frukt. Jag har det bra som jag har det.”
Då lät Gud stenen förbli ofruktbar och kall och livlös.

Nu är ju ingen av oss här någon gråsten helt och hållet så vi fattar nog poängen. Livet handlar om så mycket mer än att finnas till. Vi måste få upp ögonen för att vi har en plats här i världen, och uppgifter som väntar på just dig och mig. 
Själv tror jag att stenen är rädd. Han vågar inte riktigt språnget. Det är ju farligt också att ta  plats. Det sägs ju i ett ordspråk att om du inte vill ha kritik så ska du göra… Absolut ingenting. 
Nu när våren kommer och det blir lite lättare att leva överlag, då skulle jag vilja uppmuntra till lite mer tålamod med varandra. Vi får försöka vara generösa mot varandra för de är inte så lätt alltid att leva här uppe i kalla nord där vintrarna är långa och somrarna är korta.Vi får lära oss av blommorna igen, det finns ingen blomma som känner sig hotad av att en annan växer och blommar, och vi behöver inte heller göra det. Vi behöver inte jämföra oss med varandra överhuvud taget. Om vi tycker att grannens gräsmatta ser så otroligt mycket bättre ut än vår får vi väl ta det tecken på att börja vattna vår egen istället.
Ofta har nog de vi har runtomkring oss också sina svårigheter. Redan gamle filosofen Platon har sagt så här:
”Var vänlig mot de du möter, ty varje människa utkämpar en hård strid”.
Till dig som kämpar med livet eller med saker i livet, och det gör vi nog alla, skulle jag vilja avsluta med en berättelse. För mig handlar den om hur svårt det är att våga sig på nya saker hur det kan kännas när man ändå gör det.

Det var en gång tre grodor. De kom in i en ladugård och fick se en stor spann. De hoppade upp i den och fann sig simma i mjölk. De kunde inte klättra upp igen eftersom kanterna var lite för höga och de inte bottnade. De simmade länge, till sist gav en groda upp, och drunknade. Efter ännu en stund drunknaden den andra. Den tredje kämpade och kämpade, den såg ingen lösning med gav inte upp. Men till slut så orkade den inte längre. Men just när den skulle ge upp och sjunka så märkte han att mjölken började klumpa sig. Och plötsligt kunde den ta spjärn mot ett tjockt lager uppepå och ta sig ur hinken med ett lyckligt ”Kvack!”
Jag vill önska er alla en god vår och sommar och att det ska våras för oss alla också inombords så att vi får blomma och komma till vår rätt. Och när det kommer nya vintrar i livet, att vi orkar fortsätta kämpa och hålla oss uppe tills vi har fast mark under fötterna igen.
Med det vill jag utropa ett fyrfaldigt leve för våren och för livet här uppe i den kalla men underbart vackra norden.

En kommentar

Torsten säger
5 maj 2012 – 07:11

Ett bra vårtal. Levande, väckande, inspirerande. Varma hälsningar från Linköping genom Torsten, prost emeritus.