 |
| Äsch, det är inte hela världen |
Det är en bra fråga. Många som inte firar gudstjänst så ofta tror definitivt det. Man har inte koll på när man ska resa sig upp, tappar en psalmbok så att det dånar i kyrkan eller hittar inte i den konstiga agendan man fått. Jag minns själv att jag uppfattat gudstjänsten så som yngre; som något att liksom bemästra och genomföra felfritt.
För nån stackars fnissig konfirmand så blir det hemskt pinsamt när man börjar fnissa när man ABSOLUT INTE FÅR! Frågan är väl bara varför man inte får…
För länge länge sedan gästbloggade Per Boger här om vad en gudstjänst är och vad man kan kalla sig när man går dit. Han reagerade på benämningen ”gudstjänstbesökare” eftersom det låter som att det egentligen är någon annan som äger gudstjänsten och bestämmer hur den ska vara. Istället borde vi alla få kalla oss ”gudstjänstfirare”, det är ju det vi är. Vi firar gudstjänst tillsammans.
Om en gudstjänst är en föreställning är det klart man kan göra fel, och om det handlar om att det ska vara perfekt för att kyrkan på något sätt ska vara felfri i allmänhet så känns det nästan livsfarligt att göra fel men nu är det ju inte så. Gudstjänsten är en plats där vi vanliga syndare samlas för att be och fira nattvard. Ju mer vi kan komma som vi är, desto mer kan gudstjänsten bli ett verkligt möte med Gud.
Så vad gör vi med detta? Vi får hjälpas åt att ge varandra ett vänligt leende istället för ett surt när psalmboken går i golvet, så blir det genast stor skillnad i stämningen på gudstjänsten. Mycket svårare tror jag inte det behöver vara.
Lämna ett svar