Myten om det medfödda ledarskapet

Lyssna då!

Jag har nyss lyssnat på avsnitt 11 (och 12, jag ligger alltså en bra bit efter) av podradion ”teoknologi” där två präster och tekniknördar samtalar (du hittar deras sida här och poddarna finns även på itunes store (gratis förstås). I något annat avsnitt jag hört var det nog sent när de spelade in och de lät lite väl trötta men avsnitt 11 var en höjdare. Det handlade om ”talang och tillit”. Lyssna gärna på det.

När jag lyssnade på det de sa om ledarutbildning och att få växa i sitt ledarskap i kyrkan så kom jag att minnas en del från mitt eget liv. Jag tog mina första stapplande steg inom ledarskap som ledare i en miniorgrupp när jag var 15 och nykonfirmerad. Jag var helt och hållet inställd på att jag egentligen inte var någon ledare. I alla fall ingen ”ledartyp”. Jag ville ogärna ta plats och var rätt så valhänt i mötet med både jämnåriga och vuxna.

Den där känslan att inte riktigt vara en riktig ledare följde mig sedan många år. Jag minns att jag kände detsamma när jag var ledare på mitt första konfirmandläger. Som att jag vore en bluff som ändå lyckats lura mig med. Av någon anledning höll jag mig kvar i allt detta och framhärdade med att ha olika ledarskapsuppgifter trots allt. Med tiden blev det lite mindre hemskt, men samtidigt blev ju uppgifterna svårare. Till sist blev jag präst och står där i mitten hela tiden och tar plats, numera känns det inte heller speciellt konstigt att göra det. Men jag kan lova er att jag inte föreställde mig mitt liv så för tio år sedan.

Med detta vill jag säga att det inte tjänar så mycket till att fundera på om man ”kan” det där med ledarskap eller annat för den delen. Man kan inte förrän man har lärt sig. Och för det måste det finnas sammanhang där man får pröva. Det är jag tacksam att ha fått och jag hoppas att kyrkan blir ännu mer av en sådan plats i framtiden, där vi får växa på olika sätt i livet.